Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 NATALY VON ESCHSTRUTH
riktigt brann som »eld! Men ett kyligt luftdrag strök
plötsligt över hans panna. Reimar vände sig; hastigt om.
Riktigt! Balkongdörren var öppen, men den milda
tövinden förmådde icke lyfta de tunga dörrdraperierna,
den smög sig endast i hemlighet in från sidan.
Hattenheim lyfte förhänget och gick med förtjusning
ut på balkongen i den milda nattluften. Han stannade
tätt utanför draperiet för att icke väta stövlarna på det
fuktiga altangolvet.
Han hörde hastiga steg! bakom sig i budoaren, ett
sidensläp frasade och Sylvias röst utropade hastigt:
— Gudskelov, äntligen en tom bur! Där inne blir
man en riktig brumbjörn av larm och hetta. Låt oss
prata här, Fortunatus, det är nu längesedan vi talade
ett ostört ord med varandra!
En stol rycktes fram, prinsessan satte sig.
Hattenheims hjärta bultade, han kände en outsäglig
ångest. Där inne svävade ett Damoklessvärd över
Gåslisas lycka, över hans egen själs frid, över den
mödosamma vävnad han, med så många tårar och smärtsamma
stunder, hade sammanfogat till vännens lycka.
Förbarma dig nu, käre Gud, för Josefines skull!
Var han rättskaffens då han stannade här? Icke, öra
han stannade som lyssnare! Men jo, om det skedde av
ren vänskap!
Med nästan trotsig beslutsamhet korsade Reimar
armarna över bröstet och stod orörlig.
Genom den smala springan mellan gardinerna kunde
han se "Sylvia ligga i en länstol, med blicken lyft mot
Lehrbach, som mitt emot henne stödde sig mot en
stolrygg.
— Ers höghet har varit alltför mycket upptagen
av det höga besöket, sade han med dämpad röst, och
i en residensstads bullrande liv tiger icke endast
näktergalen, utan det förtroliga samspråket förstummas också
under den offentliga meningens profana charlatanen!
Prinsessan skakade huvudet.
— Det där är ett talesätt som har överlevt sig
själv. Jag har gjort den erfarenheten, att hjärtats röst
aldrig talar högre än i den stora världens vimmel, vilket
soni en skiljevägg tränger sig mellan två själar. Till
pcli med tankarna revoltera däremot och låta en känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
