Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 NATALY VON ESCHSTRUTH
hittills hade alla förhör varit utan resultat. Ministern
går omkring som ett vandrande lik, ingen utom hans
båda närmaste tjänstemän få komma in till honom,
icke ens hans son. Denne har med Hattenheim två
gånger varit på ministeriet, men förgäves!
Det var allt vad hovmarskalken visste om den
sorgliga händelsen.
Josefine hade likblek lyssnat till hans ord.
— Vem kan ha begått en sådan skändlig gärning?
ropade hon nästan snyftande. Den stackars gamle
mannen, vad han måste lida fruktansvärt under en sådan
misstanke!
Grevinnan Lattdorf var också mycket smärtsamt
berörd av den olycka som drabbat den så lyckliga familjen.
— Det övervinner Lehrbach aldrig! suckade hon,
det blir en spik i hans likkista.
Men Ange satt orörlig som en stenbild. Hennes
onaturligt stora och vidöppna ögon stirrade ut i
rymden. Plötsligt ryckte hon till.
— Har baron d’Ouchy kommit tillbaka? frågade hon.
— Man har telegraferat efter honom, svarade greven
och man hoppas mycket av hans goda minne. Han
arbetade den tiden hos Lehrbach och kan således troligen
ge upplysning om vilken av de lägre tjänstemän som
de dagarna voro sysselsatta på byrån möjligen kunde
ha fått om hand ministerns underskrift. En misstänkt
omständighet är, att en skrivare, visserligen ur en
annan avdelning, plötsligt har begärt sitt avsked. Så
mycket jag vet är han redan häktad.
Anges bleka ansikte hade ett obeskrivligt uttryck,
hon steg upp och fyllde sin faders kaffekopp ännu en
gång, sedan lämnade hon rummet, för att hämta sitt
broderi, som hon sade. Josefine avlägsnade sig också.
Tårarna störtade ur hennes ögon och hon vred
händerna i namnlös ångest. Medlidande och oro för
den gamle sjuke mannen sammanpressade hennes hjärta
Efter en stund inträdde Ange. Hennes ögon voro
också röda av gråt, men hennes fina ansikte hade nu
ett lugnare uttryck.
— Jag har skrivit till Reimar och bett honom
genast meddela oss i fall något blir uppdagat! sade hört,
Josefine slog armarna om hennes bals,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
