Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 NATALY VON ESCHSTRUTH
Hon behövde alls icke be! Den enkla berättelsen var
nog för att väcka den varmaste medkänsla och det
uppriktigaste deltagande hos både hertiginnan och
frö-ken von Säcken.
Marie Christiane fann det självklart att man måste
åtaga sig att omsorgsfullt vårda den gamle herrn. Hon
tillbakavisade med harm tanken på att han skulle begått
en försnillning och hoppades med säkerhet att denna
pinsamma gåta snart skulle bli löst.
Fröken von Sackeil var också genast beredd att
följa med Josefine till den Lehrbachska bostaden, för
att taga reda på förhållandena där.
Man beslöt att göra det genast och befallde fram
ekipaget.
I alla händelser skulle fröken von Säcken engagera
två sjuksköterskor för natten, ty troligtvis kunde damerna
själva endast vara där några timmar under dagen.
Josefines hjärta bävade av tacksamhet och lycka.
Hon knäböjde bredvid den stora sängen där den höga
damen med de mörka milda ögonen låg inbäddad i
spetsar och broderier. Hon böjde sitt huvud över
hertiginnans bleka hand och kysste den, och då de smala
fingrarna ömt lades på hennes huvud tyckte hon att
frid, ljus och tillförsikt flödade in i hennes själ.
Hos ministerns hade man fullständigt tappat huvudet
Hertigens livmedikus hade ursäktat sig med en tvungen
resa ut på landet och skickat sin unge assistent till greve
Lehrbach, som, blek och orörlig, vilade på sitt läger.
Han var ännu i samma kläder som då han för två
timmar sedan hade åkt till palatset, med det breda
ordensbandet om halsen och ordensstjärnan på bröstet.
Tjänarne voro utom sig av bestörtning, de vågade
icke göra några egenmäktiga anordningar, och sedan
de gjort några oskickliga försök att kläda av hans
excellens, hade de avstått därifrån av fruktan att
förvärra den sjukes tillstånd. Först efter två timmar hade
man fått reda på greve Giinther ute i staden. Han
åt frukost med sina kamrater. Han blev likblek vid
tjänarens sorgliga berättelse, steg genast upp, våldsamt
darrande, vände sig med en stum vink till Hattenheim
och lämnade stödd på hans arm med tunga steg
restaurangen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
