Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 239
honom ’och som han dock så hjältemodigt försökte
bekämpa.
Dämpade steg väckte honom ur hans drömmerier.
Giinther stod bakom honom och lade sin arm
omkring hans hals.
— Min trofaste Reinz! sade han sakta mot
Hat-tenheims kind, hur skall jag någonsin kunna avbörda
mig min skuld till dig?
— Prata inga dumheter, pojke! sade Reimar med
ett nästan förläget leende, det är ju en vila för mig
att få sitta helt lugn i den här behagliga stillheten!
Jag har suttit och läst, som du ser, och så kommer alla
de tusen tankarna över mig! Har du redan packat,
min gosse? ; |
Det låg en outsäglig ömhet i den blonde mannens
blick och röst, men han hade fast föresatt sig att icke
Vara svag i de sista stunderna. Giinther skulle
nämligen resa följande dag. Denne reste sig nu upp och
Viskade med en blick på den sovande.
— Följ med mig i nästa rum!
Hattenheim följde på tåspetsarna och då de
kommit in i sidorummet drog Giinther fram en biljett ur
fickan och räckte den åt Hattenheim.
— Se hur man samlar glödande kol på mitt
huvud! sade han med ett djupt andetag.
Reimar läste. Det var en biljett från hertiginnan
Marie Christiane i vilken hon bad den unge greven
göra henne ett besök.
— Var du där?
Giinther nickade.
— Jag kommer just från henne.
— Och Vad var meningen med audiensen?
Giinther hade kastat sig på en stol och svarade med
darrande röst:
— Det var en stund i skärselden! det var den
fruktansvärdaste vedergällning jag någonsin mottagit för
mina nedrigheter! O, Reimar! Varför bli
människornas ögon tör sent öppnade, varför tål en gudomlig
rättvisa att man vild och galen tumlar fram genom
livet och i föraktligt lättsinne försyndar sig mot de
bästa och ädlaste! Hur har jag icke med min
elakhet gisslat och hånat denna bleka, allvarliga kvinna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
