Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 NATALY VON ESCHSTRUTH
Gud mig icke långt förut ifrån världen, varför skulle
först skam bringas över hela mitt hus!... Nu låter
eländet mig icke dö, o, jag är så trött, så dödstrött!, ..
Ni är en klok man, Leon, ni håller av mig... jag vet
det... jag har ju också varit som en far för er, har
menat trofast och redligt och även kraftigt arbetat
för er lycka, och nu... förbarma er nu över mitt
elände... hjälp mig och mitt barn... gör
efterforskningar!... Sök reda på gärningsmannen! Och
åter-giv mig mitt namn, mitt hederliga namn!
Det ljöd liksom ett ångestskri från den gamle
mannens läppar, stämman kvävdes, endast ögonen häftades
tårfyllda och outsägligt sorgsna på diplomatens
ansikte.
Fröken von Säcken och Hattenheim hade inträtt
i rummet, d’Ouchy steg upp och stödde sig på
stolskarmen liksom Vore han sjuk. Men han tvang sig att
vara lugn, ehuru hans tänder skallra de liksom av köld.
Han höll ännu ministerns kalla, livlösa hand i sin
och han böjde sig djupt ned mot det silvervita
huvudet.
— Jag skall göra vad jag förmår, ers excellens,
sade han med hes röst, jag skall uppoffra mig för min
plikt att återgiva er hedern och världens aktning,
förlita er därpå. Men om jag lyckas få reda på
gärningsmannen, härvid lutade han sig djupare ned och
nästan viskade orden i den sjukes öra, lova mig då
att ni av hjärtat förlåter den olycklige den svåra
synden; kanske vedergällningen redan har hemsökt
honom på ett mera fruktansvärt sätt än en jordisk
rättvisas hårdaste straff någonsin förmådde göra.
— Gud välsigne er, d’0uchy, det lovar jag!
Långsamt sänktes ögonlocken över de stela
ögonen, en djup suck av lättnad höjde det sjuka bröstet;
men d’Ouchy böjde sig ned, tryckte hastigt sina läppar
på den förorättade mannens hand och skred sedan
med mödosamt tillkämpad fattning långsamt mot
dörren.
Hattenheim gick emot honom och räckte honom
handen. Han ryggade nästan tillbaka då han såg den
unge mannens förstörda utseende, vilken kort bockade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
