Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugufjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISÅ 263
— Ack, comtesse, baron d’Ouchy!.. den vackre,
förnäme herrn... och en sådan olycka, en sådan
förskräcklig olycka l
— Baron d’0uchy?.. vad har hänt honom? frågade
Ange nästan ohörbart.
— Han har skjutit sig!... som en blixt från en
klar himmel!.. Tessins betjänt berättade det just där
nere.. man fann honom L hans stol, redan kall och död,
ingen människa vet varför.
Ange blev blek som snö, liksom avvärjande lyfte
hon båda händerna mot tjänsteflickan.
— Herr von Hattenheim kom också nyss och berättar
det för fru grevinnan; jag skulle just be comtessen
komma ned.
— Vatten! ljöd det liksom ett skri från Anges läppar.
— Jå, jå., genast, jag skall också taga med en duk
att torka upp! och nästan förskräckt över den nästan
sträva befallningen från den vanligen så vänliga
härskarinnan, skyndade Lore ut.
Hon såg icke att den unga grevinnan tryckte
händerna mot sitt bröst, vacklade några steg fram i
rummet och sedan ljudiöst sjönk ned på golvet..
Då Lore återkom, ryggade hon med ett gällt skri
tillbaka men kastade sig sedan ned bredvid den
avsvimmade och försatte med sina rop om hjälp villa
Carolina i den högsta bestörtning. — —
På starka armar bar Reimar von Hattenheim den
vanmäktiga in i sidosalongen och lade henne där så
varsamt och försiktigt på schäslongen, som vore den
bleka bördan på hans arm en av stormen bruten lilja,
vars kalk hotade att vid den lindrigaste beröring fälla
sina blad.
Efter kvalfullt långa, outhärdligt långa minuter
skimrade slutligen en fin rodnad på comtessens kinder, hon
slog upp ögonen, och hennes första blick sänktes i
Reimars blå ögon, vilken låg på knä bredvid henne och
med bävande hast gned hennes kalla händer mellan
sina egna.
Ett ångestskri frampressades ur hennes bröst, hon
hakade sig fast vid den stora, otympliga manshanden.
— Låt honom icke komma in, Reimar.. stäng dör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
