Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 NATALY VON ESCHSTRUTH
unge greven och lade med ett djupt andetag armen
om vännens hals.
— Hemma, Reimar!.. åter hemma!.. Gud vare lov,
att jag med så glatt och lätt hjärta åter kan beträda]
denna mark! En lång tid hade jag uppgivit allt hopp
att någonsin åter bli ägare till Lehrbach. Och när jag nu
tänker tillbaka därpå, tycker jag det endast har varit
en svår dröm.
Hattenheim såg på talarens vackra ansikte.
— Men den där drömmen har dock lämnat spår
efter sig, skämtade han, jag skall i morgon hämta ett
förstoringsglas för att söka efter de vita hår, om vilka
du skn$f i dina första brev! Var sitta de, säg, så skall
jag energiskt gå 4em P& livet med saxen!
Gunther skrattade.
— För att beröva mig den mödosamt förvärvade
orden, med vilken öde och erfarenhet utmärka sina
kämpar? Nej, Tjocker, mina grå hår försvarar jag
liksom en vildkatt sina ungar! Icke var och en kan
framvisa ett sådant minnesmärke vid sina tinningar! Ser
du, med dessa grå hår är den forne Gunther lagd i
graven, och en gränssten är uppsatt, vilken markerar
den stora vändpunkten i mitt liv! Se här, och han
tog hatten av de mörka lockarna, övertyga dig nu själv
om vilken ärevördig man som återvänder från den stora
världen!
Han böjde leende huvudet och Reimar kunde, full
av högtidligt allvar konstatera, att några silverstrån
verkligen funnos i »den svarta pälsen».
— Jå, jå, min gosse, det är allt på högsta tiden
att tänka på framtiden och jag skall med det första låta
sätta in en giftermålsannons för dig i Tyska Dagbladet!
Gunther skrattade.
— Har du så föga hopp om och förtroende till
din väns oemotståndlighet, att du vill tillgripa en
sådan förtvivlad utväg?
Det var alltjämt lyckobarnets solljusa ansikte som
med strålande ögon var vänt mot ruinen, vars grå
murar redan helt nära reste sig upp ur den lummiga
grönskan.
— O, nej! Reimar skakade suckande på huvudet
Jag fruktai* tvärtom ganska mycket dpi oemotståndlighet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
