Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 NATALY VON ESCHSTRUTH
Hon blev icke förskräckt utan såg upp och räckte
Hattenheim handen, liksom hade hon Väntat honom.
Han var i jaktdräkt och den gröna jägarhatten klädde
honom förträffligt; som en kämpagestalt från forna
tider stod han framför henne.
— Har du kommit gående? frågade comtessen.
Han satte sig bredvid henne.
— Jag ämnade mig egentligen till skogen för att
hämta ett stycke vilt åt den gamle herrn, men jag
hade ingen lycka i dag; ty innan jag visste hur det
gick till, hade jag gått vilse och var i Gross-Stauffen.
Jag tänkte nog att du satt här i bersån.
— Det kallar jag en fälttjänstövning!... Se så,
låt mig gå härifrån, så att jag kan göra i ordning
frukosten I
Han sträckte fram armen som barrikad.
— Stanna! bad han med låg röst, jag vill först
vila mig här en stund I
Ange satte sig åter, hon kände sig helt beklämd.
Ett ögonblick rådde tystnad.
— Jag har något med åt dig! sade Reimar,
öpp-sin jaktväska och räckte henne en knippa blåklint och
smultron.
— Så vänligt av dig, käre Reimar, att du tänkte
på mig! svarade hon utan att möta hans blick, tog
blommorna och fäste dem vid sitt bröst.
— Jag tänker så mycket, nästan alltid på tlig,
Ånge! sade han sakta.
Med darrande händer skar Ange sina bönor.
Reimar lutade huvudet och såg på hur hon gjorde det.
— Förr trodde jag alltid att jag måste akta mig
mycket Väl då jag räckte dig handen att icke bryta
sönder någon av de där små fina fingrarna; då tänkte
jag aldrig att de kunde arbeta så här, och jag
skämdes när jag såg min stora, otympliga hand bredvid
din. Men nu förekommer det mig, som om det i hela
Världen icke funnes två händer som bättre passade
tillsammans än just våra!
Den unga flickan såg upp, helt förvirrad, en mörk
. rodnad brann på bådas kinder.
— Vad du har för underliga idéer! stammade hon.
— Tycker du icke om dem?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
