Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 281
Reimars röst darrade av både fruktan och hopp;
ack, om han ändå hade mod att en enda gång av fri
vilja fatta den där lilla handen!
— Kära, kära Ange!
O ve, då slant kniven i den darrande handen och
träffade fingret i stället för bönan; en liten röd
blodstrimma syntes på det fina skinnet. Med ett hastigt
grepp bemäktigade sig Reimar patienten, all skygghet
glömdes plötsligt och han tryckte sina läppar på
fingret och kysste det helbrägda.
— Reimar! sade hon bävande.
Då blev han medveten om sin djärvhet. Men
av pur förlägenhet höll han också fast hennes andra
hand och kysste även den.
— Hej, bomber och granater! ljöd det plötsligt
bredvid dem, en skugga föll in i bersån och med ett
litet anskri ryggade Ange tillbaka och befriade sina
händer.
Dar stod onkel Bernd med sin bolmande pipa;
han satte händerna i sidorna och småmyste liksom en,
som gjort något riktigt knepigt.
— Således redan en andra upplaga av fästfolk,
barn? Nå, i Guds namn, låt bara gå! Vi ha ju för
längesedan sett detta komma och vetat att den käre
Guden har bestämt er för varandra. Hattenheim, kära,
trofasta själ, kom i min famn, och ni också, lilla
comtesse, låt mig vara den förste som svär er båda
trohetsed på kärlekens fana!
Och med överströmmande hjärta omfamnade onkel
Bernd och förenade vid sitt bröst de båda av häpnad
iiä-stan bedövade unga människorna.
— Må Gud välsigna er; barn! Kom nu fort till
Renate, vad hon skall bli glad! Helige Antonius, ännu
ett par och jag fick först reda därpå!
Därpå klappade han på det hjärtligaste ännu en
gång Reimars rygg och stultade sedan, så fort hans
fötter medgåvo tillbaka till slottet.
Ange stod mållös och slog händerna för sitt
glödande ansikte, men Reimar blickade strålande ned på
henne, slog djärvt armen om hennes smärta gestalt
och drog henne till sitt bröst.
— Ånge! sade han innerligt med sin välljudande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
