Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brandväsendet. Av ERIK NICANDER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När eld utbröt, ålåg det den patrullerande brandvakten att tillkännagiva
detta medelst sin brandskramla. Grannarne skulle varsko varandra med
höga rop. I kyrktornen klämtade tornväktarne med stora larmklockan,
och skott avlossades från två kanoner utanför högvakten och två å
bastionen vid Stora Bommen. Dessutom tågade garnisonens trumslagare genom
gator och gränder med sina larmtrummor.
Högsta befälet vid eldsvådan utövades av landshövdingen om denne var
»frisker och i staden». Närmast under honom stod politieborgmästaren,
som dock borde flitigt rådföra sig med de övriga vid elden
tillstädeskom-mande ämbetsbröderna. Men även en hel del andra befälspersoner måste
infinna sig vid eldstället, såsom exempelvis överkommendanten,
kommendanten, platsmajoren, stadsingenjören och stadsfiskalen. Officerare och
underofficerare skulle som adjutanter och ordonnanser, en del beridna och
andra till fots, anmäla sig för vederbörande befälhavare. Garnisonens
trupper uppställdes och avlämnades, artilleriet på dettas tyggård, överste
Rutensparres regemente på Ekelund storget, överste Hessensteins regemente
med livbataljonen i bastionen »Gustavus Magnus» samt den andra
bataljonen i bastionen »Carolus Rex». Till fortifikationen hörande officerare,
civilbetjänte, mästare, vallsättare och extraordinarie hantverkare skulle
strax infinna sig å fortifikationens tyggård. De olika skråna hade även
sina bestämda samlingsplatser, varifrån man under befäl av resp. åldermän
begav sig till eldstället. Vattentunnorna körde genom gatorna.
Rapportryttare sprängde fram på löddriga springare. Kommandoropen ljödo. Det
var ett förskräckligt oväsen, och under tiden jämnades vanligtvis det ena
huset efter det andra med marken. Hade elden väl fått fast fot, så spred
den sig också tämligen obehindrat, tills slumpen eller en mild försyn
behagade stoppa den vid någon tvärgata.
Sedan gick glädjemusiken runt i staden och spelade i förtjusning över
att elden var släckt. Men inte tyckte väl fastighetsägarne, som det
brunnit för, eller de, vilka genom elden blivit husvilla, att det var så lustigt för
det. Efter de våldsamma eldsvådorna vid övergången mellan 17- och
1800-talet, varvid mer än halva staden lagts i aska, beslöto därför en del
initiativkraftiga män att taga saken i egna händer. Huvudpersonen i detta
företag blev fabriksmästaren J. A. R o s s i n g, anställd vid grosshandlare
Magnus’ tobaksfabrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
