Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla forna skrankor, satta vare sig af sed eller lag inom
de skilda länderna, för alltid försvinna. Denna tanke slog
an bland svenska allmogen, i all synnerhet bland
dalkarlarne, hvilka nyligen genom skärpta tullbestämmelser,
känbara icke minst vid deras handel å norska gränsen
m. m., under pågående hungersnöd blifvit svårt uppretade
mot ”herrarne”, och icke utan tillfredsställelse tänkte sig
möjligheten af en ändring i Sveriges regeringsform
derigenom, att den enväldige danska konungen komme i
besittning af svenska tronen. Beskickningar från olika
landsändar infunno sig i bondeståndet, påyrkande danske
kronprinsens val, och den 8 Mars 1743, då sändebud från sju
socknar i Dalarne der infunno sig med samma fordran,
förklarade honom verkligen ståndet vald, i trots af de finske
riksdagsmännens protester och sekreterarens vägran att
derom meddela protokollsutdrag. De öfrige stånden
beslöto emellertid att uppskjuta valet och under tiden låta
Sveriges fullmägtige vid fredsförhandlingarna försäkra om
ständernas böjelse för Adolf Fredrik, derest, nämligen,
Ryssland ville med Sverige sluta fred, återlemna Finland,
betrygga riket mot andra magter och ställa Danmark till
freds.
Under det de ledande männens planer hvälfde sig
omkring och så småningom närmade sig en sådan lösning
af krigs- och tronföljarefrågorna, utbredde sig emellertid
stämningen för danske kronprinsen allt mera bland sjelfva
folket; från allt flere landsorter ingingo till bondeståndet
yrkanden om hans väljande samt bestraffande af dem, som
förskylde krigets olyckliga utgång. Då för årets fälttåg
nya rekryteringar måste vidtagas, utbröto oroligheter på
flere håll. Man hade vant sig vid att förakta den svaga
regeringsmagten, läran om principalernas rätt hade
samtidigt bibragt menigheten en stark öfvertygelse om sin
befogenhet att vid lämpliga tillfällen gripa in i styrelsens
gång, och nu om någonsin syntes tiden vara inne för ett
sådant ingripande. Efter en följd af sjelfrådiga tilltag,
beslöto Dalkarlarne att med våld skaffa gehör åt sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
