Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Pastores, Comministri och Skolmän - Götheborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 Göteborg.
Guido i Qville. Stud. i Köpenhamn 1692 (ej 1688, som
upgifves i Sundelius’ Nork. Minne), och i Lund 1696,
då han skrifver sig Johannes A. Lucianus (Lucius
=gädda). Prestv. och v. pastor i Eldsberga 1698, i
Kalf, i Svenljunga, 1701. Pastoris adj. i Gbg 1702, och
kallad s. å. af magistraten til v. pastor ibm. Comm.
1703. Comm. vid Storkyrkan i Stockholm 1712. P. et
Pr. i Norrköpings S:t Johannis 1724. Död d. 17/75 1725.
Var ”nitisk, välbegåfvad, oförskräckt, exemplarisk, hatare af
all egen vinning”: detta omdöme (Håhl Link. St. H. M.) jäfvas ej
af andra. Hördes gärna af Ulr. Eleonora, ehuru hans varma nit
för religionen var förenadt ”med någon böjelse för pietismen?”.
(Hvilket ”varmt” religionsnit ansägs den tiden ej såsom pietism?).
Huru han tog A. Hilleström i försvar, är vid denne erinradé.
Såsom bevis på hans oförskräckthet anföres hans
aftonsångspredikan 1719 (före d. 39 1718 skulle han väl näppeligen varit lika
oförskräckt?), då Ryssarne lågo utanför Sthm och alla voro
förskräckte: ”En Guds man dvristade sig at skrifva mot suveräniteten.
Men hvad hände? De togo och satte honom i arrest, dömde honom
til evigt fängelse och brände hans skrifter där (pekande åt
Stortorget) på kåken. Jag törs väl säga hvad han hette — han hette
Jacob Boethius” — hvarvid han häftigt spatserade af och an i
predikstolen (i Nicolai). Utgaf predikan öfver freden med
IHannover 1720 (Tacksäg. dag) ”af en ringa Guds ords tjenare, som
utan Jesu Hafver Aldrig Glädje”. Ämnet (öfver Syr. 50: 24 fj.):
”At bekomma Guds hjelp och nådevälgerningar, kostar oss icke
mer, än rätteligen tilbedja och tacka vår GUD i andanom och
sanningene”. I dedicationen til DD. MM. säger han en af orsakerna
til utgifvandet af detta ena pund, som han eljest tänkt nedgrafva,
vara den at gagna nästan. ”Ty min Frälsares ord til Petrus hängia
mig stadigt i tankarne, när du omvänd äst etc. Min Gud hafver
af sin stora nåd omvändt mig sjelf och fört mig utur mörkret til
ljuset . . . därföre vill jag så gärna hafva alla eländiga syndare
tillika med mig omvända, som den där är kommen utur ett svårt
fängelse, arbetar sedan därpå at få sin medfångna nästa derutur”, etc.
Honom tillägges ock öfversättningen af Dent’s Gudaktighetsöfning,
Sthm 1718. Ur hans sista predikan (om Jairi dotter etc.)
meddelar H. Schröder följande: ”Den som vill hafva del i denna de
rättfärdigas upståndclse til lifvet på yttersta dagen, han måste här
först då han än lefver på jorden del hafva i den första
upståndelsen til det andeliga lifvet i Christo, så at han i en sann om-
vändelse. . . . Annars, om icke . . . så vaknar så visst din själ
op, då du dör, i pinorummet, som rike mannen där upvaknade:
c ’ šn 7 v o E 2
ja, gör hon så”. . . . Han slutar med: i Christi sår jag somnar in:
”liksom til ett amen, at han aldrig mer skulle komma på detta
predikorummet”, tillägger svågern Herm. Schröder i sin likpredikan
öfver honom (med 2 Tim. 4, 18 til text). — Gift 1703 eller 1704
med EFElisabet, dotter af lector G. Schröder; med henne 7 söner
och 6 döttrar: Elsa blef g. m. H. Pollet, pastor i Skenninge; Georg,
f. 1705, sist postcommissarie i Abberfors (i Finland) † 1780, hvars
son Georg adlades: Gedda (öfverste, † 1806). Jämför H. Gäddas
minne i Biogr. Lex. V: 163.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
