Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ut i skratt. Hennes själ gick liänryckt upp i den
atmos-fer af jubel, som omgaf henne.
— Du talar så mycket om att du är så obetydlig —
fortsatte Pepe — och du är dock ett under. Du eger
■ den beundransvärda förmågan att kunna meddela åt allt,
hvad som omger dig, det gudomliga ljus, som bor i din
själ. Genast man ser dig och hvart du kommer, lägger
man märke till dina ädla känslor och ditt lijertas renhet.
Då man ser dig, ser man en himmelsk varelse, som Gud
af något förbiseende sändt hit till jorden ;■ du är en engel
och jag älskar dig vansinnigt.
Då han sagt detta, tycktes det som han lättat sitt
lijerta från något, som länge tryckt honom. Rosario kände
sig plötsligt öfverfallen af en sådan häftig sinnesrörelse,
att hennes ringa fysiska styrka icke förmådde uppbära
den, utan halft vanmäktig dignade hon ned på en sten,
som tjenade till bänk på detta förtjusande ställe. Pepe
lutade sig ned emot henne och såg, att hon slutit ögonen
och att hon stödde pannan mot handen. Strax, derpå
riktade doña Perfectas dotter under ljufva tårar en öm
blick på sin kusin och sade:
— .Tag älskade dig, redan innan jag sett dig.
Stödd på den unge mannen, reste hon sig och de
båda gestalterna försvunno mellan häckens löfrika grenar.
Det började mörkna och en ljuf skymning lägrade sig
öfver trädgården, under det att den nedgående solens sista
stråle förgylde trädens toppar. Småfåglarnes bullersamma
republik uppstämde ett bedöfvande larm bland trädens
öfversta grenar. Det var den timme på aftonen, då alla
fåglar efter att hafva genomströfvat himlarnes omätliga
ljusa rymder gingo till hvila och slogos om den gren
kamraten valt till sängkammare. Ibland föreföll det, som
om de gjorde hvarandra förebråelser och grälade, ibland
åter lät det från dem som skämt och lek. På sitt
kvittrande språk sade de små skälmarne hvarandra de gröfsta
förolämpningar, höggo efter hvarandra med näbbarne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
