Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndomen (1818-1828)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förefunnos ej därtill alldeles särskilda skäl, blef
svaret: »Nej, hvarför skulle du få det, du känner
ju lagen.»
Att ljuga och svärja var bannlyst liksom att
nyttja fula ord; men att hviska var tillåtet och
stundom anbefalldt för tystnadens skull, såsom
under musik. Ris gafs aldrig utom för trotsig
olydnad men gick då i verkställighet utan föregående
varning. Eljest bestodo straffen vanligen i förlust
af den rättighet man missbrukat. Om någon drumlat
i dammarna, förbjöds han under någon tid att gå i
deras närhet. Att mista efterrätten var också ett
straff. Hade man fått en läxa, som ej medhanns på
den förelagda tiden, så fick, man ej lof förr än man
kunde den. Beröm utdelades för hvad som gjordes bra,
men smekningar förekommo nästan aldrig efter de
spädaste åren. Det var en högtid, då någon klappades
af mamma. Under sjukdom suspenderades vissa lagar,
men med småkrämpor klemades icke. För ondt i magen
ordinerades att ligga framstupa på en stol o. s. v.
Dessa lagar gällde till dess man blef »stor», hvilket
inträffade, när man fyllde femton år, och motsågs med
den största längtan. Från den stunden behandlades
man i hemmet såsom en fullvuxen människa med dess
rättigheter och skyldigheter. Man fick dricka kaffe
och te och sockra på maten samt äta vid smörgåsbordet
före middagen, dock ej taga supen. För alla sina
handlingar skulle man nu själf svara, och man slapp
informator men måste i stället efter förmåga undervisa
yngre syskon. Man skulle för en viss summa hålla sig
kläder och fick själf välja sitt lefnadsyrke.
Lagarna tillkommo icke på en gång utan stiftades
efter hand, sedan behof däraf visat sig. Lagstiftaren
var oftast vår moder. De funnos aldrig skrifna,
förr än jag långt efteråt med tillhjälp af syskonens
minne upptecknade de här omnämnda. Men de lefde
djupt inpräglade i allas medvetande och efterlefdes
förunderligen noggrant, säkerligen mest därför, att
alla insågo deras nytta och rättvisa. Häruti skilde
de sig väsentligt från den tidens så strängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
