Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Linköpings skola (1828-1832)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var rättigheten att hafva mössan på hufvudet i
de olika afdelningarna af skolhusets förstugor och
trappor, och illa råkade den ut, som endast hade rätt
att vara betäckt i träfarstun, om han tog ett steg i
stenfarstun utan att stryka af hufvudbonaden o. s. v.
Redan första dagen, som jag med en viss stolthet
inställde mig på gymnasium, iklädd djäknekappan,
anhölls jag af en herre på öfversta auditorium,
som under förklarande, att det var en snygg kappa
jag fått, sade sig vilja byta kappa med mig under
terminen och genast verkställde bytet, hvaremot
disciplinen icke tillät mig att protestera. Hans
kappa var utsliten och med ett så stort hål baktill,
att jag bekvämt kunde krypa därigenom, men med denna
trasa måste jag hela terminen visa mig på gatorna.
En annan olägenhet var det krigstillstånd, som
uppstått emellan gesäller och lärpojkar på ena sidan
samt gymnasister och skolpojkar på den andra. Som
vårt matställe låg långt ifrån vår bostad, var det
förenadt med någon fara för stryk att under de mörka
aftnarna vandra vägen dit, och det hände någon gång,
att supéen försakades för att undgå denna fara. I
stället för mat fingo vi då nöja oss med benämningen
krukor af vår informator, som var borta på sina
aftonsamkväm och ej ville följa oss.
Vi trifdes ej synnerligen väl i Linköping, men
desto starkare blef därigenom vår kärlek till
Stjernholmshemmet, och lyckligtvis voro ferierna
så rundliga, att vi fingo vara hemma en månad kring
julen och tre månader om sommaren. De tolf mil långa
vinterresorna emellan dessa ställen kunde stundom
vara obehagliga nog på bondvagn och utan tjockare
ytterplagg än en tunn klädeskappa. Man försökte så
godt man kunde att hålla kroppsvärmen kvar genom att
springa bredvid vagnen och låna böndernas hästtäcken,
hvilka dock aldrig voro så många som personerna på
lasset. Då vägarna voro krakiga, fick man svårt mjälthugg
af vagnens hårda stötar, hvilket dock något mildrades genom
att knyta en handduk hårdt kring veka lifvet. Resans
oundvikliga svårigheter underkastade vi oss dock med mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
