Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Själfkarakteristik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara konsten att säga någonting vackert om ingenting,
eller åtminstone fann jag kärnan alltför liten i
förhållande till skalet. Walter Scott var min käraste
läsning vid femton års ålder, och som skolgosse
rördes jag till ymniga tårar på Linköpings teater
af Oehlenschlägers Axel och Valborg samt den tidens
sentimentala dramer, säkerligen ganska måttligt
utförda. Jag var aldrig ensam utan att i fantasien
uppgöra romaner, med mig själf såsom hjälte, men
tänkte mig därvid aldrig sådan jag i verkligheten
var eller i min vanliga omgifning utan utrustad
med alla möjliga lysande egenskaper och i synnerhet
utmärkt i alla ridderliga idrotter, tvärt emot sanna
förhållandet. Likaså voro alla andra personer i dessa
romaner rena fantasifoster, och det föll mig aldrig
in att däruti använda några af mig kända mänskliga
varelser.
Men i bredd med dessa luftiga fantasispel började
jag ock ganska tidigt att skriftligen författa både
romaner och teaterstycken, båda delarna mest byggda
på reminiscenser ur de arbeten, jag senast läst. I
Linköping skref jag små komedier, af hvilka jag
lyckades sälja ett par i manuskript till en kamrat,
som betalade dem med tre å, sex skilling stycket.
I följd af dels mitt bristande sinne för musik och
poesi och dels min oförmåga att fatta mera än ett
uttryck i sänder, fick jag däremot en benägenhet att
ringakta operan, som ju eljest gäller för att vara
den högsta sammanfattningen af all skön konst. Om
jag hörde på musiken, kunde jag icke följa med
innehållet af texten, och fäste jag mig vid aktionen,
fann jag mig otillfredsställd af nödvändigheten för
skådespelarne att stereotypera sina gester och sin
mimik för att få dem att räcka till för de utdragna
sångarierna, som också gåfvo åt hela den dramatiska
handlingen en onatur, hvilken ingalunda afhjälptes af
sparkande baletter. Fru Lenngrens mördande parodi på
en opera senterades visst af ingen djupare än af mig.
I mina omdömen om litteratur och skön konst liksom i allt,
där det icke kom an på att uppträda i yttre handling,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
