Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På ting i Skåne (1845 - 1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan själfva stället gjorde på mig ett underbart
intryck. Hufvudbyggnaden gömmer sin storhet uti en
kompakt liksidig fyrkant. Dess tjocka gråstensmurar erinra
ännu om den tid, då det först var kloster och sedan en
befästad riddarborg. Dess irreguliära fasader och
uppstående gaflar, ornerade i olika stilar, talade för mig ett
romantiskt forntida språk, under det att dess inre erbjöd
all nutidens trefnad. Det hela ligger, och låg då ännu
mera, inbäddadt i djupa resliga skogar, närmast bildande
en vidlyftig park af de väldigaste ekar och bokar.
Framför fönstren utbreder sig en liten gräfd och uppdämd sjö,
kring hvilken parkens träd trängas, speglande sina kronor
i det lugna vattnet, där hvita svanar hade sitt bo.
Ställets stjärna, fröken Caroline, var i mina ögon den
mest intagande unga flicka man kunde se, och jag kan
icke beskrifva, huru jag beundrade hennes skönhet från
det största till det minsta. Härtill kom en hållning, full
af värdighet och lugn, utan tecken till medvetande om sin
egen tjusningskraft.
Hon hade alltid varit vänlig emot mig och var det
nu mera än någonsin. Bland annat bad hon mig skrifva
i sitt album. Detta var för mig en svår uppgift. Däraf
hjärtat fullt är, därom talar munnen, heter det. Men här
fick munnen icke tala; och dock, att skrifva till henne och
alldeles kväfva hjärtats språk var omöjligt. Jag bråkade
min hjärna mera än en half natt och skref emot morgonen
följande, som blifvit gömdt ända tills nu:
»Jag vet ett ställe, som liknar en flicka. Det bär
spår af forntiden, ty dess soliditet är gammaldags; och
numera inredas eljest människoboningar sällan i
tempelsalar, helgade för ett högre lif; men det saknar likväl
intet af hvad nutid och ungdom förmå frambringa mest
intagande och praktfullt. Väl söker det blygt att dölja
sin skönhet men finner endast behag att gömma den uti.
Dess natur är ett fridsamt lugn, och man skulle tro, att
inga andra böljor oroat dess spegelklara vattenyta än de,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
