Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlofningstiden (1846-1848)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan jag blifvit van vid domaregöromål. Ett erbjudet
protokollssekreterareförordnande kunde icke medhinnas
före adjunktionens början, och jag begagnade då min
relativa ledighet till att åter upptaga arbetet med
min påbörjade roman, Karl XII:s page, som länge legat
nere och som jag nu fann väl påkalla en omarbetning
äfven af det redan skrifna. Liksom mina föregående
arbeten bar nämligen utkastet alltför mycket
prägeln af min egen subjektivitet, som jag nu sökte
utplåna. Efter mitt eget omdöme lyckades jag ock nu
att göra framställningen fullt objektiv. Stilen vann
också sedan erkännande, och karaktersteckningarna
voro måhända icke utan förtjänst, men däremot var min
kunskap om Karl XII:s tidehvarf alltför ofullständig,
för att jag skulle kunnat lyckas att däruti förlägga
en historisk roman. Naturligtvis saknade icke heller
min roman de den tiden vanliga felen, att händelserna
med en konstlad intrig voro konstruerade så, att de
skulle passa för styckets personer och bereda läsaren
öfverraskningar; likasom mycken omsorg var nedlagd
på att skapa en fulländad bof.
I motsats härtill har man måhända i vår nyare
litteratur gått för långt i att fordra de mest
hvardagliga händelser och, hvad värre är, de minst
upphöjda karakterer. Det må vara, att de låga känslorna
äro de vanligaste, men det är därför icke sagdt,
att det är om dem, som böcker företrädesvis böra
skrifvas. Vid förnimmandet af höga tankar och ädla
känslor dallrar alltid den bästa strängen i vårt inre,
och att få denna sträng att ljuda allt starkare är
konstens högsta uppgift. Sinnet för det öfverraskande
och underbara är också en så sant mänsklig egenskap,
att det icke bör anses absolut förkastligt, om
litteraturen äfven någon gång sysselsätter sig
med fantasiens skapelser. Icke blott den klassiska
forntidens skalder utan ock de flesta andra folks och
äfven våra folksagors författare hafva byggt på denna
grund. Till och med i vår hyperrealistiska tid ser
man stundom allmänheten med begärlighet söka sig litet
omväxling i feeriskådespel och andra orimligheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
