Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - År 1859
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handlingar, hörande till Skandinaviens historia, och i
vitterhets-, historie- och antikvitets-akademien. Af denna
akademi fann jag mig redan vid det första af dess
sammanträden, som jag bevistade, vara en alltför ovärdig ledamot.
Där refererades nämligen ett brottmål angående en bonde
i Västergötland, som blifvit tilltalad af riksantikvarien, för
det han tillgripit stenarna uti en å hans ägor befintlig
gammal stensättning, söndersprängt desamma och däraf byggt
sig ett ladugårdshus. Riksantikvarien hade yrkat, att bonden
härför skulle icke allenast ådömas böter utan ock återställa
ålderdomsminnesmärket i samma skick som det varit, genom
ladugårdens nedrifning och de sprängda stenarnas
sammanfogning med järnkrampor samt återflyttning, på de ställen
där de fordom stått. Häradsrätten biföll åtalet, som var
formuleradt alldeles i öfverensstämmelse med gällande lag.
Men bonden klagade i Göta hofrätt och föregaf där, att han
alls icke vetat, att hvad han tagit å sina ägor utgjorde någon
fornlämning och att det var alldeles omöjligt för honom att
återställa den i sitt gamla skick, som hvarken han eller
någon annan kunde erinra sig. Jag deltog i målets
handläggning i hofrätten, där man först var benägen att
fastställa häradsrättens utslag, men på min lifliga argumentation
stannade man vid det beslut att väl gilla de ådömda böterna
men förklara återställandet såsom omöjligt icke kunna
åläggas, enär byggandet af en ny ring med stenar sammanfästa
med järn icke skulle få egenskap af en fornlämning.
Riksantikvarien öfverklagade hofrättens utslag, som också
upphäfdes af Högsta domstolen, hvilken fastställde häradsrättens
utslag. Detta anmäldes nu triumferande af riksantikvarien,
som icke heller underlät att beskärma sig öfver hofrättens
vandaliska dom, och häruti tycktes hela akademien
instämma, utom jag, som satt med skammen i tysthet.
Detta var icke enda gången, som jag icke funnit mig
i harmoni med den akademiska uppfattningen. Jag har
tvärt om i allmänhet funnit den gå ut på ett alltför strängt
monopoliserande af fornforskningar för statens räkning och
är öfvertygad, att äfven vetenskapen skulle vinna på att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
