Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - År 1859
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom en uteslutande norsk angelägenhet. I sådant fall hade
jag sannolikt icke brytt mig om att vare sig till- eller
afstyrka dess omnämnande i norska trontalet, och just den
omständigheten, att man härom frågade mig, tycktes ju
antyda, att man ansåg frågan äfven beröra Sverige.
Sedan fick jag höra, att kungen förut hade talat med
både Hamilton och Gripenstedt och att den förre ansett
den norska önskningen böra bifallas men att Gripenstedt
hade afstyrkt den samt haft nog fin näsa för att förutsäga,
att detta skulle väcka mycken ond blod i Sverige.
Huruvida Hamilton haft formfrågan klar för sig och yttrat sig
äfven om den, vet jag icke, ty han har aldrig sagt mig
det, men visst är att han, sedan formfrågan bragts å bane,
yttrat mycken tvekan, huruvida icke den norska
uppfattningen om Norges oinskränkta själfrådighet öfver sin
grundlag vore riktig. Hvad mig beträffar, blef min ställning snart
sagdt från första stunden gifven, och den var, att jag af
allt hjärta skulle tillstyrka ståthållarämbetets upphäfvande,
då jag fick tillfälle att därom officiellt yttra mig, men från
rättigheten att yttra mig ansåg jag mig icke kunna afstå,
dels emedan jag ansåg frågan angå båda rikena och således
enligt riksakten böra handläggas i sammansatt statsråd, och
dels emedan rikets ständer lade en synnerlig vikt på att
icke denna rätt åsidosattes. Däremot kunde jag icke gå in
på att den svenska riksdagen hade någon formell
beslutanderätt i detta ämne, som icke vidröres i riksakten. Jag skulle
icke frimodigt kunnat intaga denna ställning och därvid
förblifva, om jag hade på förhand sagt till kungen, att jag
ansåg frågan endast angå Norge; men nu hade jag ej ett
ögonblick den känslan, att jag på Ulriksdal sagt något, som
kunde anses härmed stå i strid. Icke heller antydde kungen
någonsin något sådant, ehuru han skulle haft allt skäl att
förebrå mig, om jag enskildt till honom sagt ett och
offentligen ett annat. Jag har äfven i behåll bref från Hamilton
vid denna tid, som visa, att han hade svårt att dela min
åsikt i formfrågan och var i stor oro för att dess uttalande
skulle komma i strid med det löfte kungen möjligen gifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
