Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1870 års riksdag och ministerkris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om Carlson såsom statsråd har Rundgren i sin
minnesteckning för svenska akademien intagit följande,
honom af mig lämnade, karakteristik: »Carlson tog i
allmänhet ej mera del än som var nödvändigt i andra
ärenden än dem, som tillhörde hans eget departement;
men dessa ville han ock sköta efter sitt eget sinne,
och han ägde en beundransvärd förmåga att med
den största foglighet och varsamhet göra sin vilja
gällande. Hans sätt att icke forcera sin mening men
icke heller någonsin släppa den, uppfattades stundom
såsom brist på öppenhet, och hans skicklighet att
kringgå de svårigheter, som han icke kunde öfvervinna,
gjorde mången stött, som fann sig öfvervunnen, då
han trodde sig segrare. Men aldrig fann jag honom
dölja sin öfvertygelse, om man begärde uppriktigt få
veta den.»
Han hade en djup statsmannablick, grundad på den
omfångsrikaste kunskap i historien, och om jag
någon gång skilde mig från hans uppfattning i den
högre politiken, kände jag mig alltid litet osäker,
om jag icke hade orätt. En gång, sedan vi båda voro
ur konseljen, sade han mig, att när något oförmodadt
inträffade, var hans första tanke alltid: Jag undrar,
huru De Geer skulle tagit detta. Jag skulle rådgjort
med Carlson, svarade jag.
Det sades icke illa, om än något elakt, om Carlson,
att han, i motsats till Karl XII, »kunde icke falla,
blott vika kunde han». Karl XV beundrade mycket
hans finhet och öfvertalningsförmåga. En gång, då
kungen kom upp i konseljen, berättade han för mig,
att han den dagen hade föresatt sig, att han icke
på något villkor skulle gifva vika för Carlson vid
tillsättningen af två pastorater, utan nämna ett
par af kungen själf utvalda kandidater, men innan
Carlson gick ifrån honom hade han likväl lofvat
att nämna just dem Carlson i stället föreslog. Då
kungen om aftonen på frimurarlogen träffade den,
åt hvilken han lofvat det ena pastoratet, sade han
med sin vanliga godmodighet: »Det gick åt skogen för
oss i dag i konseljen.»
Carlson var den finaste stilist och en talare af
första rangen, men hans stämma var icke stark nog
för att göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
