Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1873 års riksdag och kompromissen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då kunde komma i fråga. För att göra en sådan omöjlig,
vidtogs emot honom den hårdhända opinionsyttringen att
utesluta honom ur riksgäldskontoret, hvars ordförande
han varit.
Med landtmannapartiets ledare förde jag jämte Ekman,
Stjernblad och Carlson enskilda underhandlingar
om kompromissprogrammet. Dessa ledare voro
mycket uppbragta öfver utgången af de gemensamma
voteringarna i anslagsfrågor och sade, att de icke
litade på första kammaren utan ville drifva igenom
grundskattefrågan vida radikalare medelst gemensam
votering och för sådant ändamål sammanbinda henne med
ett anslag. Jag afbröt då underhandlingarna. Sedan
ångrade de sig och började taga skeden i den vackra
handen.
Vid ett nytt sammanträde med våra vänner i första
kammaren medgafs att pruta ned de 40 åren för
afskrifningen till 33 1/3, och sedan öfverlämnades
saken åt statsutskottet, där både Ekman, Stjernblad
och Carlson voro ledamöter och där Carlson utvecklade
en utmärkt förmåga att förekomma, det icke alltihop
åter gick sönder.
I samma mån som utsikterna ökades för vårt parti
att komma till en uppgörelse med andra kammaren,
ökades också animositeten emot oss hos motståndarne
i den första, som voro ungefär lika talrika som
vi. Man kallade Ekman, Stjernblad och mig för listen,
lättsinnet och godtrogenheten. Jag var dock alldeles
icke dupe af mitt parti och gjorde nu samma erfarenhet
som under striderna om representationsförslaget,
att mina personliga sympatier till en öfvervägande
del följde mina motståndare, och jag tyckte mig
alltför väl märka, att åtminstone för Stjernblad var
hvad skåningarne och skaraborgarne ville viktigare
än grundsatserna. Men jag fann saken för viktig för
vårt lands hela politiska framtid för att icke till en
viss grad underkasta mig den känsla af förödmjukelse,
som jag tror nästan alltid vara förknippad med rollen
af en partichef, enär det, såsom det är sagdt, i
partier oftast är svansen, som styr hufvudet. Vid
detta tillfälle trodde jag mig göra den nyttan
att hindra hälften af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
