Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åren 1884-1887
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den enda märkliga del jag tog i 1886 års riksdag var
genom ett anförande om diplomatiska ärendens behandling.
Svenska och norska regeringarna hade härom icke kommit
till enighet; och vid dechargebetänkandets handläggning
framställdes ändå anmärkningar emot svenska statsrådet,
såsom hafvande varit alltför benäget att tillmötesgå de
norska anspråken. Jag sökte utveckla och häfda den
uppfattning af föreningen, som jag tillförne följt, och tog
regeringen i försvar men yttrade mig i öfrigt mera
unionsvänligt än som öfverensstämde med majoritetens ton i
första kammaren.
Detta var mitt sista offentliga uppträdande i
unionsfrågan. Efteråt har jag småningom kommit att betrakta
densamma ur en något förändrad synpunkt. Jag uppfattade
förut föreningen mera historiskt, sådan den gestaltat sig uti
fredstraktater och riksakt, och uppställde, liksom de flesta
andra svenskar, såsom målet en allt närmare äfven legal
men ömsesidigt frivillig sammanslutning emellan folken.
Till detta mål sträfvade man icke i Norge, men äfven där
erkände man länge nog den ingångna föreningsakten såsom
en bestående grund, och ännu 1860 års storting förklarade
enhälligt, i sin bekanta adress till konungen, att det höll
fast vid unionen sådan den var och fordrade för tillfället
intet annat, än att förhållandet emellan rikena förblefve
oförändradt. Men efter hand har man i Norge intagit en
annan ställning och fordrar nu Norges likställighet med
Sverige, såsom en följd af sakens natur vid en förening
mellan två själfständiga folk, oberoende af hvarje fördrag;
och i Sverige, där man under föreningens tidigare
decennier utan tvifvel skulle varit beredd att upprätthålla
öfverenskommelsens helgd, äfven med vapenmakt, torde
numera knappt någon vilja vägra Norge att upplösa
föreningen, om det så önskar. Man har nämligen kommit till
den insikt, att en Norge mot dess vilja påtvingad förening
icke skulle vara till någon nytta för Sverige. Visserligen
skulle mången svensk icke kunna utan harm se Norge
bryta tro och lofven, men om man vill vara rättvis, borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
