Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den fasta landytans vetenskapliga utforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FASTA LANDYTANS VETENSKAPLIGA UTFORSKNING.
och olika historiska utveckling. Tidigare räknades Donfloden som
Europas ostgräns, medan Uralbergen, som ännu såsom sådan framträda
å de flesta kartor, först föreslogs av den svenske karolinen Slrahlenberg
1730. Men i fråga om områdena söder om Ural eller i övrigt detaljerna
i gränslinjens förlopp ha meningarna alltid varit delade, och det ser
ej ut som om man ännu skulle kunna enas. Även i senaste tid ha flera
forskare t. ex. föreslagit att välja Obfloden såsom gräns, medan andra
t. o. m. velat räkna hela Ryssland till Asien. Förklaringen ligger i vad
som redan sagts, att en naturlig gräns över huvud taget här icke
föreligger, och från fysisk-geografisk ståndpunkt är det nog det riktigaste
att sammanslå Europa och Asien till ett enda Furasien. Att här dra
en gränslinje blir närmast en politisk fråga, och skulle den nuvarande
jäsningst den föranleda alldeles nya gränser för det ryska riket, så kan
det nog hända, att också vår uppfattning av världsdelsgränsen blir
väsentligen förändrad.
Jordens storlek och form hade man redan under 1700-talet genom
noggranna mätningar sökt bestämma, och trodde sig vad den senare
beträffar ha kommit till det resultat, att havsytan i vilande tillstånd
motsvarade en avplattad rotationsellipsoid. Så småningom började
man dock, allt eftersom mätningarna fortgingo, betvivla riktigheten
av denna uppfattning, som t. ex. 1868 skarpt angreps av J. F.
Fischer, och nu veta vi särskilt genom Helmerts framställning att
jordklotets form är mycket mera komplicerad, och när vi kalla den en
geoid, så är detta egentligen endast ett namn, vars betydelse ännu
behöver fastställas. Därför äro också s. k. gradmätningar fortfarande av
det största värde, och de ha under hela århundradet fortgått med
ständigt ökad noggrannhet, varvid vi här endast nämna den stora
svensk-ryska gradmätningen på Spetsbergen åren 1898—1902 såsom
den nordligaste hittills utförda.
Kontinenterna äro alltså öar eller nästan öar, som efter vad
havs-forskningen visat brant resa sig till flera kilometers höjd ur de stora
havsdjupen och upptill begränsas av de i stort sett flacka ytor, som vi
kalla fastland, och till vilka särskilt den mänskliga tillvaron är knuten.
Frågan om uppkomsten av dessa märkliga kontinentalblock hör till
de största och tillika mest svårlösta problem inom geografien. Man har
länge varit oense om deras ålder, men i allmänhet uppfattas de som
rester från det uråldriga skede, då jorden först stelnade, och man har
sökt efter någon lagbundenhet i deras och de stora bergskedjornas
fördelning, som skulle kunna ge en antydan om orsakerna till deras
uppkomst. Den första mera kända teorien uppställdes redan 1852
av Elie de Beaumont, en av de män som under århundradets förra del
mest bidragit att föra morfologien framåt, men vars pentagonalsystem
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
