Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den fasta landytans vetenskapliga utforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FASTA LANDYTANS VETENSKAPLIGA UTFORSKNING.
stora, 1878 utgivna arbete om Alpernas byggnad, tillika en
framställning av hela bergsveckningens mekanik. Ungefär från samma tid
härstamma förstudierna till Suess’ här ovan citerade stora arbete,
i vilket bland annat de olika bergskedjornas inre byggnad och
sammanhang över hela jorden undersöktes med en noggrannhet, som dittills
ej förekommit. Det viktigaste bidrag, som i senare tid vunnits för
förståelse av bergskedjornas byggnad, är hypotesen om de så kallade
överskjutningarna, först på 1880-talet uppställd i Skottland och senare
tillämpad i stor skala å Alperna och Skandinaviens fjällkedja.
Numera veta vi, att både berg och slätter äro mycket svårtydda
bildningar, som för sin tillvaro ha att tacka samverkan av flera olika
krafter, bland vilka den förstörande verksamhet, som har sin yttersta
drivfjäder i solvärmens växlingar, ej spelar minsta rollen. En av de
krafter, som häri har sitt ursprung, är det rinnande vattnet, som i
huvudsak givit anledning till dalarna på jorden. Just genom studiet
av dessa långsamt och oemotståndligt verkande krafter leddes Hutton
till sin här flera gånger omnämnda uppfattning, i vilken redan ingick
föreställningen om flodernas småningom utgrävande verksamhet.
Men även härvidlag dröjde det länge, innan man kom till klarhet.
Dalarna ansågos gärna som till sin anläggning ursprungliga sänkor
mellan bergshöjderna, och man trodde att vattnet endast vidare
utformat och förändrat dessa. Den moderna uppfattningen av dalarna
utvecklades först i ett arbete av Rütimeyer 1869. Sedan har detta
kapitel ofta varit behandlat. Kring 1880-talet sysselsatte man sig
mycket med frågan om de s. k. genombrottsdalarna, som skenbart
omotiverat taga sin väg tvärt genom ett högre område. Senare har
amerikanaren W. M. Davis framlagt ett strängt genomfört schema för
dalarnas utvecklingshistoria, som han betraktar under bilden av en
åldersutveckling: ungdom, mogen ålder och ålderdom. I stället för att
vi skulle betrakta bergen som det ursprungliga och dalarna som
tillfälliga mellanrum mellan dessa, uppkomna vid bergens upplyftning,
är det tvärt om floderna, som när de gräva ut sina dalar i ett högland
utforma de mellanliggande kvarstående bergsdetaljerna, och
slutresultatet, när även dessa berg under vattnets fortsatta inverkan
försvunnit, är en slätt, ett »peneplan». Denna utveckling från högslätt
genom sönderskuret bergland till lågland betecknar Davis såsom en
ring, en cykel. Men härmed äro vi inne på ett problem, som än i dag
bildar föremål för den moderna detaljforskningen.
Även i nutiden ser man i jordskorpans sprickor anledningen till
den första uppkomsten av många dalar och sjöar, men denna
uppfattning spelade tidigare långt större roll än nu. En annan fråga, som under
det senast gångna halva århundradet i hög grad sysselsatt vetenskaps-
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
