Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den fasta landytans vetenskapliga utforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FASTA LANDYTANS VETENSKAPLIGA UTFORSKNING.
finare material. De sedan gammalt bekanta »stenfloderna» på
Falklandsöarna torde vara en fossil företeelse av denna typ.
Bland de krafter som omformat jordskorpan återstår ännu en, som
vi ej få glömma, nämligen organismernas verksamhet, som särskilt i de
tropiska havens korallöar åstadkommit ett storartat resultat. Om
uppkomsten av dessa öar kan intet tvivel råda, men det svårlösta problem,
som redan framträdde för deras första stora skildrare Charles Darwin
vid hans för vetenskapen så betydelsefulla jordomsegling åren 1831—36,
var huru materialet i dem kunde nå ned till stora djup, där
koralldjuren själva ej kunde leva. Darwin förklarade detta så, att djuren
börjat sin verksamhet med att bygga vallar kring låga öar, som sedan
i samband med bela detta havsområde långsamt sänkt sig åtminstone
något tusentals meter. Men även denna teori har varit föremål för
skarpa motsägelser, och de stora djupborrningar, som på senare år
företagits på flera ställen just för att lösa denna fråga, ha ej ledt till
avgörande resultat; det visar sig endast, att den samma är invecklad
och ännu för sin lösning kräver vidlyftiga studier.
Alla dessa till sin metod i allmänhet geologiska detaljforskningar,
i regel först utförda i Europa eller någon annan tillgänglig trakt, och
sedan fullförda genom jämförelser i jordens alla länder, även de mest
svårtillgängliga, bilda tillsamman det material, varur vetenskapen
åt oss uppbyggt den föreställning om jordens landformer och deras
uppkomst, som nu är härskande, och väl knappast i sina stora
huvuddrag kommer att rubbas av framtida forskning. Överallt möter man
ett spel av krafter, som samverka eller motarbeta varandra; men dessa
krafter äro ej alltid desamma, liksom de också växlat under olika
tidsskeden, och i varje område kan man i regel nämna ett par, som
framför andra bidragit till den nuvarande naturen. Så uppstår som en
sammanfattning av dessa drag för varje område det, som vi kunna
kalla det naturliga landskapet, dit visserligen också vegetationen
brukar medräknas som ett av de mest framträdande inslagen. Det är en
av geografiens huvuduppgifter att studera utbredningen, uppkomsten
och betydelsen av dessa stora landskapstyper. Vi ha redan lärt känna
de viktigaste bland dem: moränlandskapet, öknen, stäpplandskapet
med lössgrund, kusternas från alla andra regioner avvikande bälte
ocli flera andra, och polarvärlden bildar i norr och söder en överväldiga
områden härskande naturtyp, med vilken först det 19:de århundradets
vetenskapliga expeditioner gjort oss närmare bekanta. Högfjällens
isolerade värld blev först mot slutet av 1700-talet studerad i Alperna,
men verkade länge i huvudsak avskräckande. På senare tider har
dock intresset för denna naturtyp överallt där den förekommer nått
en oanad höjd på grund av den lockelse, som fjällregionerna utöva
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
