Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Mätningslära - Tionde kapitlet. Horisontalmätning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
middagen förflutit. Man lösgör då varsamt alhidaden j,
följer — samma lutning hos tuben som vid föregående
observation — solen, söker med alhidadens inställningsskruf fixera
det tubens läge, för hvilket såsom förut det horisontela håret
tangerar solskifvan och det vertikala delar den midt itu samt
afläser ånyo. Hafva de båda afläsningarne vid en nonie
varit v och v͵, så utvisar α = (v͵ − v)∕2 påtagligen det vinkelvärde,
hvarpå nonien bör inställas för att kollimationsaxeln
skall angifva meridianriktningen. Man utsätter, sedan detta
är gjordt, en signal s — och har denna riktning fixerad.
Det torde väl knapt behöfva påpekas, att en tublinial
kan ersätta teodoliten och att man med den kan direkt på
taflan inlägga meridianriktningen.
I stället för solen kan äfven en stjerna användas.
Genom blott enkel syftning på polstjernan blir maximifelet i
i meridianbestämningen 1° 40′.
2) Man förskaffar sig genom telegrafen noga reda på
middagstiden vid något observatorium, gör tidskilnadsreduktion
(± 15 minuter för hvarje longitudgrad) för den ort
hvars meridian sökes och inriktar ett syftinstrument på solen
vid ortens middagstid.
3) Om man omedelbart vill fixera meridianriktningen
på ett mätbord, så kan detta låta sig göra under användning
af en orienteringskompass. Som imellertid kompassnålen
är underkastad såväl sekulärafvikelser som daglig afvikelse
(se 173), måste vid dessa afvikelser — egentligen vid den
förstnämnda — fästas behörigt afseende.
4) Ifrågavarande problem kan äfven lösas på följande
sätt, som för fullständighetens skull må anföras. Man fäster
(fig. 186) vid mätbordet en upprättstånde nål, som slutar
upptill med en liten af ett fint hål
genombruten platta, bestämmer så
skarpt som möjligt detta håls lodräta
projektion p på taflan och uppslår med
denna punkt till medelpunkt
koncentriska cirklar. Man utmärker sedan
på för- och eftermiddagen den af hålet
föranledda solbildens skärningspunkter
med cirklarne, delar midt itu de af
solbanans kurva (hyperbel) afskurna
cirkelbågarne och får sålunda punkter, som likasom punkten
p tillhöra meridianlinien. Om operationen är med omsorg
verkstäld, ligga dessa punkter exakt på samma linie; i motsatt
fall får man välja den linie som bäst ansluter sig till dem.
Fig. 186.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
