Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fenicierna, deras sjöfart och handel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 21
till följd af den täflingsstrid, i hvilken de inlåtit sig med Hellenerna
på Sicilien, att mera än förut lägga sig vinn om krigiska värf. I
allmänhet skydde Fenicierna konsekvent öppna fientligheter och
gjorde allt för att undvika dylika. Ett annat karakteristiskt drag
var, att de till en början ytterst sällan inläto sig i konkurrens
med andra sjöfolk. Vi finna därför, att deras nybyggen och kontor
äro företrädesvis anlagda vid kuster, hvilkas befolkning saknar ett
mera utveckladt sinne för sjöfart. Särskildt tydligt framträder detta
förhållande i Medelhafvets västligaste bäcken.
Dettas sydliga kust med sin befolkning af Libyer, motsvarande
de nuvarande Berberna, som alltid visat sig likgiltige för hafvet,
blef af Fenicierna tidigt besatt med en rad af kolonier, under det
att de höllo sig undan från Italiens och Frankrikes midt emot
belägna kuster, där de skulle nödgats att direkt upptaga konkurrensen
med andra sjödugliga folk, såsom Tyrrhener och Ligurer. I full
öfverensstämmelse med denna uppfattning står det uttalande, som
Herodot gör, då han omtalar sina landsmäns första kännedom om
Europa Väster om det egentliga Hellas. Det heter där: »Phokaierna
voro de förste, som gjorde Hellenerna bekante med Adria, Tyrsenien,
Iberien och Tartessos.»
Feniciernas handel har säkerligen i början uteslutande varit en
byteshandel, som hufvudsakligen bestod däri, att de feniciske krämarne
direkt utbytte en mängd vackert utstyrda, men föga värdefulla,
industriartiklar och kram emot de lägre stående kustfolkens råvaror.
Att de utstuderade handelsmännen genom dessa transaktioner visste
att bereda sig själfve en oskälig vinst, säger sig själft. Den första
feniciska sjöhandeln utgjordes till stor del af slafhandel — med
oftast ty åtföljande människorof. Huru Fenicierna därvid brukade
tillvägagå, därom finna vi uppgifter såväl hos Herodot som hos
andra äldre författare.
En vacker dag ser man från land ett främmande segelskepp
kryssa ute på hafvet. Det nalkas allt mer och mer och sätter kursen
på den lilla hamnen. Snart är det framme, och ankarna gå. En
skara mörkrödhyade män, klädda i brokiga dräkter och bärande
röda, framåtböjda toppmössor och allehanda glänsande
metallprydnader, stiga i land. Den infödda befolkningen, som kanske till en
början misstroget varit på sin vakt, börjar fatta förtroende och
närma sig främlingarne, hvilka på något sätt gifva tillkänna, att
man icke behöfver vara rädd, och att de endast äro fredlige köpmän.
Väldiga varubalar och packor bringas upp från fartygen, och
deras innehåll upplägges till beskådande under tält, som främlingarne
upprest på stranden. Kvinnor och barn, som hittills försiktigt
betraktat skådespelet på afstånd, kunna nu icke motstå frestelsen,
utan närma sig för att taga i skärskådande alla de främmande
härligheterna, som här falbjudas. Och dessa äro i sanning icke få
och alla väl ägnade att uppväcka naturmänniskornas åtrå. Här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
