Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fenicien. Dess invånares kulturella betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 H. H. VON SCHWERIN
Fiskeriet utgjorde i verkligheten en förberedande skola för de
blifvande sjömännen. Man började så småningom att försiktigt
framtränga utmed kusten från det ena lilla kustsamhället till det
andra. Dubbleringen af uddarna fordrade både mod och skicklighet,
i synnerhet som de voro åtföljda af skär och långsträckta sandreflar,
som tvingade fartygen att hålla långt ut till sjöss. Tidpunkten, när
Feniciernas skeppsfart börjat, eller huru den i begynnelsen gestaltat
sig, kan icke med säkerhet påvisas. Att dess utveckling varit
långsam, så att den endast steg för steg uppnått en större höjd, är
däremot säkert.
Så småningom blef hafvet allt för Fenicierna. Den egentliga
anledningen till, att Fenicierna, hvilka under tidernas lopp blefvo
så förträfflige sjömän, att deras skeppsfart i storslagenhet saknar
motstycke i den gamla tidens annaler, kommo att ägna sig åt
sjöfart, har man sökt förklara på olika sätt. Oftast har man dock
utgått från den oriktiga föreställningen, att Fenicierna, som voro
»inklämde» mellan bergen och hafvet, ovillkorligen voro hänvisade
till det senare, och detta desto mera som det lilla kustlandets
karghet formligen dref dem ut till sjöss. Förbindelsen med hafvet
underlättades, menade man vidare, genom förekomsten af talrika naturliga
hamnar på denna kust. Att dessa fakta icke äro med verkligheten
öfverensstämmande, hafva vi ofvan sett.
Orsaken till Feniciernas betydelse som sjömansfolk är en helt
annan och finner sin naturliga förklaring i det ytterst fördelaktiga
läge, som deras lilla område innehade på gränsen mellan den
asiatiska civilisationens urgamla säte, Euphrat-Tigris-landet, och den
egyptiska kulturstaten i Nildalen. Den i Feniciens omedelbara närhet
belägna kilikiska kusten, hvars berg voro lika rika på skeppstimmer
som Libanon, och som därtill var försedd med en mängd förträffliga
hamnar, hade, tycker man kanske, bort kunna öfvertaga Feniciens
roll. Så blef emellertid ej fallet, och orsaken därtill bör tillskrifvas
den omständigheten, att Kilikien låg utanför den anförda stora
stråkvägen, och att dess ställning alltså var vida ogynnsammare än
Feniciens.
Mesopotamiens och Egyptens kulturområden liknade hvarandra
däri, att de tack vare sitt gynnsamma läge i makalöst fruktbara
floddalar, där alla för existensen erforderliga förnödenheter
producerades, endast undantagsvis ägnade någon större uppmärksamhet
åt de i deras närhet belägna landen och hafven. Att de midt
emellan dessa två bekväma och själfbelåtna nationer boende rörliga
Fenicierna skulle begagna sig af denna omständighet, är ju själfklart.
Sålunda blefvo de från början förmedlare mellan den semitiska
civilisationen i Asien och den hamitiska i Nillandet. Längre fram
åvägabragte de en varaktig förbindelse mellan Orienten i vidsträckt
bemärkelse och Medelhafsbäckenets kulturellt mindre utvecklade
folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
