Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Feniciernas kolonier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 47
passerat genom Herkulessundet och anländt till Tarsis omkring år
630 f. Kr. Utan svårighet tillbytte han sig där silfver till ett värde
af 600 talenter (nära 2 1/4 million kronor).
Denna framställning är tydligen uppdiktad, och sanningen är
påtagligen den, att Grekerna vid något tillfälle, då Fenicierna varit
invecklade i strid med mäktiga fiender och ej förmått hindra dem
därifrån, afsiktligen uppsökt Spanien, det mystiska silfverlandet, där
de annars varit portförbjudne.
Det obestridliga faktum, att Spanien var forntidens
silfverrikaste land framgår med tydlighet af alla äldre berättelser,
äfvensom däraf att Tartessierna voro det folk, som närmast hade att
glädja sig åt besittningen af silfverlandets skatter. Bergens
outtömliga silfver- och koppargrufvor tillhörde dem, som bodde invid
floden, hvars källor framporlade omedelbart ur silfvermassan.
Det massvis förvärfvade silfret fördes af Fenicierna österut.
Från Medelhafvet flöt silfverströmmen till Främre Asien och vidare
till Indien och China, alldeles som fallet var med Perus och
Mexikos silfver under nyare tid. De feniciska »Tarsis-skeppen» voro ett
fullkomligt motstycke till 16:de och 17:de århundradenas tungt
lastade »silfvergallioner». Silfret var vid denna tid en i hela
Orienten högt uppskattad vara, så att dess värde tidtals var nära nog
lika stort som guldets. Silfrets fyndorter voro nämligen under
forntiden icke så talrika som guldets. Förutom af Spanien
producerades metallen i större mängd endast af Baktrien och berglanden
vid Svarta hafvets sydöstliga hörn. Liksom guldet användes den
glänsande hvita metallen till prydnader, utsirningar och husgeråd.
Egyptens, Assyriens och Persiens härskare kräfde denna metall i
tribut af sina underlydande.
PLINIUS klagar öfver detta den östra världens, äfven på hans
tid existerande, omättliga begär efter ädla metaller, hvilka i en
oafbruten ström flöto från det romerska riket till landen vid Indiska
oceanen i utbyte mot dessas mångfaldiga lyxartiklar, hvilka Roms
öfverförfinade högre samhällslager icke mera kunde undvara, sedan
de väl en gång fått smak för dem.
Det visar sig emellertid, att Fenicierna efter sin bosättning i
Spanien därstädes uteslutande ägnat sig åt »handel», men däremot
icke direkt åt »bergsbruk». Därvarande bergverk tillhörde landets
infödda iberiska befolkning, men icke de semitiske nykomlingarne.
Fenicierna voro visserligen själfve bekante som skicklige i
bergsbruk, något som de visat redan på den tid, då de börjat bearbeta
Kyperns kopparbergverk. Vi göra nog rättast i att föreställa oss,
att de brukade undervisa infödingarne öfverallt, där mineraliska
rikedomar förekommo, men annars icke deltogo i själfva grufarbetet.
Tvifvelsutan förkommo emellertid de själfve eller deras
representanter såsom uppsyningsmän eller, kanske snarare, pådrifvare i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
