Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Feniciernas kolonier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 49
Det var denne Herkules, personifikationen af det feniciska folket,
som, då han enligt sagan under sitt härnadståg, utgående från den
asiatiska orienten framkommit till solnedgångens land längst borta
i väster och där funnit Medelhafvet afstängdt, med anlitande af
sin oemotståndliga gudakraft genombröt det sista hindrande stängslet,
som skilde Medelhafvets och Atlantens vatten från hvarandra.
Söder därom följde en hel rad handelsplatser (deras antal
uppgifves hafva varit 300) på den välodlade marokkanska kustslätten,
hvilken länge betraktades som Syd-Europas kornbod. Likaledes
hade därvarande jämförelsevis kalla kustvattens stora fiskrikedom
en afsevärd ekonomisk betydelse för Afrikas Fenicier, hvilka icke
blott använde saltad fisk som proviant för sina flottors talrika
manskap, utan ock därmed drefvo en storartad handel bland Saharas
och Sudans stammar, för hvilka detta näringsämne, då som nu,
utgjorde en mycket begärlig vara.
Dessa feniciska nybyggen råkade så småningom under
Karthagos öfvervälde, liksom Gades tidigt tyckes hafva intagit en
dominerande ställning i fråga om kolonierna på Europas atlantiska
kust. En hetsig strid om handelsväldet uppstod emellertid mellan
dessa två mäktiga stadssamhällen, hvarvid det unga uppåtsträfvande
Karthago visade sig vara en farlig medtäflare för Gades. Detta var också
den förnämsta anledningen till, att denna senare mot Karthago
afvogt sinnade stad vid utbrottet af det 2:dra puniska kriget strax
ställde sig på Roms sida.
Fenicierna hade passerat Gibraltars sund, långt innan Hellenerna
ens kommit under fund med, att Medelhafvet utgjorde ett slutet
bäcken. Under allra äldsta tid existerade nämligen ingen
uppfattning om, att ett skarpt begränsadt inhaf, nästan utan förbindelse
med den omgifvande oceanen, förefanns mellan de tre världsdelarna.
Snarare var man böjd att antaga befintligheten af åtskilliga luckor
i den i verkligheten oafbrutna landomramningen, som bildar
Europas södra och Afrikas norra kust. Man föreställde sig vidare, att
man genom dessa antagna sund kunde korrespondera med
världshafvet därutanför. Medelhafslanden, i den utsträckning de voro
bekanta för de äldste Grekerna, tänktes närmast bilda en samling
större och mindre öar (af ungefär samma omfång och beskaffenhet
som den austral-asiatiska eller västindiska övärlden). Af denna
uppfattning finnas vissa spår i berättelsen om Argonauternas
vidunderliga resor till jordens aflägsnaste landsändar och deras återfärd
därifrån till Grekland.
Ett allmänt förekommande misstag är vidare det, att
Medelhafvets sjöfolk skulle hafva häpnat vid åsynen af Gibraltars sund
och ansett hvarje färd utanför detta vara lifsfarlig, om icke rent af
omöjlig. Osannolikt förefaller det dock, att den omständigheten att
ytströmmen, som flyter från Atlanten in i Medelhafvet tidtals
uppträder med sådan styrka, att den lägger allvarsamma hinder i vägen
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
