Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannos afrikanska upptäcktsfärd. Eudoxos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 H. H. VON SCHWERIN
Poseidons ära. Från denna udde, som under gamla tiden allmänt
ansågs utgöra Nord-Afrikas västligaste punkt, styrde expeditionen
mot öster. Efter en half dagsresa passerades en nära hafvet
belägen insjö, tätt bevuxen med stora vassrör, samt på hvars stränder
elefanter och en mängd andra djur betade. Sedan man seglat ännu
en dag, »anlades», säger berättelsen, ej mindre än fem nybyggen
eller handelskontor, det ena efter det andra. (Deras namn torde
det dock vara onödigt att här anföra.) Sannolikare är dock, att
Hannos expedition snarare afsåg, att genom en frisk tillförsel af
kolonister »upphjälpa» äldre, på denna kust redan befintliga
karthagiska kolonier än grundläggandet af rent nya sådana.
Sedan detta var uträttadt, fortsattes färden till »den stora floden
Lixos, som kommer från Libyen». Vid dess mynning bodde de
nomadiserande, boskapsägande Lixiterna, med hvilka Hanno inledde
vänskapliga förbindelser. Denna flods källor sades vara belägna i
ett bergland, uppfylldt af vilda djur, och Lixiterna berättade, att
denna bergstrakt innehades af sällsamt danade människor, tillhörande
Ethioperna. De bodde i grottor och voro mera snabbfotade än
hästar.
Sedan expeditionen af sina vänner Lixiterna erhållit ett antal
tolkar, fortsattes seglatsen tolf dagar utmed en ödslig kust, som
sträckte sig i sydlig riktning, och därefter en dag österut till en
liten djupt i landet inträngande bukt, i hvilken fanns en ö (dess
omkrets uppgick till blott 5 stadier), som man kallade Kerne och
där man kvarlämnade några nybyggare. Den största delen af de
medförda emigranterna hade redan förut satts i land. Vid
granskning af sin skeppsjournal trodde sig Hanno nu göra den iakttagelsen,
att Kerne låg »midt emot», d. v. s. på samma meridian som,
Karthago, alldenstund afståndet från denna stad till Herkules-sundet
var lika långt som därifrån till Kerne.
Men den afbrutna färden fortsattes på nytt, och efter att hafva
seglat förbi en flod, benämnd Khretes, anlände man till en sjö,
hvilken innehöll tre öar, hvar för sig större än Kerne, och som
stod i förbindelse med hafvet genom en stor flod. Sjön var så stor,
att en hel dagsresa åtgick, innan man kunde uppnå dess bortre
ända, öfver hvilken höga berg reste sig. Dessa voro bebodda af
vilda, i djurskinn klädda människor, som genom stenkastning hindrade
expeditionen att gå i land. De karthagiska skeppen, som därigenom
nödgades lämna detta ogästvänliga område, framkommo snart till
»en annan stor flod», uppfylld af flodhästar och krokodiler. Af
okänd anledning afbröt emellertid Hanno sin färd här, och
expeditionen återvände till Kerne.
Men för andra gången fortsattes kursen i sydlig riktning, och
under tolf dagar seglade man utefter en kust, bebodd af Ethioper,
hvilka emellertid visade sig vara mycket rädda och flydde, så snart
främlingarne gingo i land. Det väckte särskildt uppmärksamhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
