Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Greklands kolonier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8o H. H. VON SCHWERIN
Ett önskningsmål för modersamhället var det naturligtvis att,
så vidt detta lät sig göra, bibehålla öfverhögheten öfver kolonien.
Detta lyckades ofta, och det gick till och med ibland därhän, att
denna senare nödgades erlägga ett slags tribut till den förra. Men
i stort sedt var den politiska samhörighetskänslan mellan kolonierna
och deras hemland skäligen svagt utpräglad; också lyckades aldrig
de helleniska staterna att grundlägga egentliga kolonialriken.
Nybyggarnes starkt utvecklade själfkänsla i förening med det stora
afstånd, som faktiskt åtskilde de bägge samhällena, gaf vanligen
snart nog anledning till rifningar.
Förhållandet mellan »moder» och »dotter» kunde till och med
antaga en rent af fientlig karaktär, såsom Korinths och dess koloni
Kerkyras historia visar. Och såsom ett talande bevis på den
bitterhet, som kunde utveckla sig mellan två så nära befryndade stater
som dessa, kan anföras »det första historiskt kända sjöslaget»,
hvilket Korinth och Kerkyra år 664 f. Kr. utkämpade emot hvarandra.
Den grekiska kolonisationens första hufvudperiod, 1300—1000
f. Kr., hvilken med rätta kan anses som en direkt fortsättning af
den till lands försiggående »folkvandringsrörelsen», inleddes med
besättandet af Kykladerna. Från dessa öar öfvergingo Grekerna
till det asiatiska fastlandet.. De inhemska folkelement, hvilka
därvid påträffades, undanträngdes eller tillintetgjordes endast sällan.
I regeln tyckes den ursprungliga befolkningen hafva sammansmält
med de segrande Grekerna. Men under de därpå följande tiderna
styrktes den grekiska nationalandan alltmera, och de grekiska
samhällena började uppsöka mera aflägsna mål för sin verksamhet
såväl i öster som i väster.
Hufvudområdet för Grekernas kolonisation i öster utgjordes
af de Svarta hafvet omgifvande landskapen. Framför alla andra
städer ådagalade det ioniska Miletos en sällspord ihärdighet i dessa
trakter.
Företaget var emellertid från början förbundet med många
besvärligheter. Vi behöfva blott tänka oss det afskräckande intryck,
som Svarta hafvet, denna i motsats till det Aigaiiska hafvet öfattiga
vattenöken, måste göra på de förste grekiske sjöfararne — detta
»ogästvänliga haf» eller Pontos Axenos, hvars omkrets var så stor,
att hela Grekland, från Olympen till Peloponnesos’ sydliga udde,
kunde likt en ö simma däri.
I jämförelse med Arkipelagens soliga himmel är Svarta hafvets
fuktiga atmosfär oftast tung och ogenomskinlig. Kusten är fattig
på hamnar och till stor del låg och sumpig. (Det nuvarande namnet
»Svarta hafvet» bör tagas i figurlig mening och såsom en motsats
till Arkipelagen, hvilken af nutidens Greker kallas »Hvita hafvet».)
Därtill kom den nödtvungna förbindelsen med trakter, som utan
skydd äro utsatta för de från stepperna kommande nordliga
vindarna, hvilka om sommaren äro glödheta och uppröra oerhörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
