Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herodots kännedom om Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 H. H. VON SCHWERIN
gränsas af stora ökensträckor, har måhända i någon mån kunnat
styrka en dylik föreställning. Följdriktigt anser han, i det hela
taget, Inderna, hvilka för öfrigt sönderfalla i flera stammar med
många olika språk, vara jordens östligaste folk.
De allra längst i öster belägna sandiga rymderna voro, säger
Herodot, obeboeliga i följd af solens förbrännande inverkan. I
Indien har morgonsolen så stor kraft, att den sveder människorna
svarta. Middagssolen däremot värmer icke så synnerligen mycket,
och när aftonen inträder, och solen närmar sig horisonten i väster,
så rent af fryser man.
Atskilliga af de indiska stammarna, hvilka säkerligen tillhörde
de till svårtillgängliga bergstrakter undanträngda mörka
dravidaurinvånarne, stodo enligt Herodot på, en upprörande låg bildningsgrad.
Padaierna t. ex. skyndade sig att döda ålderstigne och sjuke
medlemmar af sin familj för att uppäta dem, innan de i följd af sitt
svaghetstillstånd blefvo för magre och deras kött mindre smakligt.
Herodot omtalar äfven de indiske Paktyerna, som voro de närmaste
grannarne till Baktrerna (i Turkestan). Desse Paktyer (tvifvelsutan
stamfäder till en del af de nuvarande Afghanerna) förskaffade sig
på följande egendomliga sätt det guld, som de behöfde för tributen
till den persiske konungen.
I en bortom deras land belägen vidsträckt öken fanns ett slags
myror, större än räfvar, hvilka krafsade upp den sandiga marken,
så att små kullar, alldeles liknande vanliga myrstackar, därigenom
bildades. Dessa lösa sandmassor innehöllo en betydlig mängd
guldstoft. När nu Paktyerna på sina snabba kameler färdades genom
denna öken, passade de på tillfället att fylla de för detta ändamål
medförda säckarna och därefter skynda sig undan, allt hvad remmar
och tyg kunde hålla. Lyckades de nämligen icke strax få ett
betydligt försprång, så hade de ingen nåd att vänta af de förföljande
rofgiriga myrorna, som vädrat upp dem. För att locka sina riddjur
att påskynda farten använde Inderna följande knep. »Man
sammanbinder tre kameler, af hvilka den mellersta är en hona, som nyligen
fölat. På denna sitter ryttaren, för att vara mera skyddad mot
angrepp. När nu kamelstoet, hvilket är snabbare än hanarne, gripes
af längtan efter sitt föl, sätter det af i stark fart mot hemmet,
och de tvenne andra sammanbundna djuren tvingas följa med, så
fort de förmå.»
Platsen, där detta guld skulle hafva förekommit, är det omöjligt
att närmare bestämma. Atskilliga af Central-Asiens bergsystem äro
ju guldrika, och den ädla metallen finnes i form af guldsand i de
floder, som från dem nedflyta till omgifvande slätter. Men huru
har denna underliga berättelse om »guldgräfvande myror» öfver
hufvud kunnat uppkomma? Denna fråga är mycket svår att besvara.
Säkert är emellertid, att denna verkligen originella saga är af äkta
indiskt ursprung, och att den genom senare tillsatser efter hand fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
