Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Libyen och dess folk enligt Herodot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 147
som behandlar denna för Nord-Afrikas fysiska geografi så
karakteristiska fråga. Beskrifningen innehåller emellertid jämte många
fullt riktiga fakta åtskilliga felaktigheter, hvilket ju icke är så
förunderligt, när man vet, att han icke varit i tillfälle att själf besöka
någon af dessa platser.
Just på själfva vilddjursbältets sydliga gräns, där den rama
öknen vidtog, fanns, säger Herodot, ett långsträckt »bryn» eller
en ås af sand, på hvilken på bestämda afstånd från hvarandra
förekommo fruktbara och bebodda grönskande fläckar, som utgjordes
af stora till kullar sammanhopade saltmassor, från hvilkas topp
strömmar af klart och friskt vatten runno fram. (Det sedermera allmänt
brukliga namnet »oas», af det egyptiska uah — boning, använder
Herodot icke om dessa bildningar, som han kallar »salt» eller
»salthop».) Dessa fruktbara platser lågo alla på ett ungefärligt afstånd
af tio dagsmarscher från hvarandra och bildade en oafbruten kedja,
räckande från Nilområdet till Libyens atlantiska kust längst borta
i väster. Herodot nämner däremot icke det minsta om, att dessa
oaser hade en mycket stor betydelse för den ansenliga här bedrifna
karavanhandeln.
Förekomsten af dylika odlade områden, som genom sin rika
vegetation stucko bjärt af mot de omgifvande ödsliga rymderna,
måste naturligtvis under alla tider hafva väckt ökennomadernas
beundran. Man föreställde sig ofta dessa gröna fläckar såsom öar,
resande sig upp öfver det omgifvande sandhafvet, mot hvars
anstormande vågor de i följd af sin höjd voro skyddade. Herodot säger
sålunda, att den väster om Egypten belägna oasen El-Chargeh
kallades »de lycksaliges ö».
Vistelsen i dessa oaser var dock i själfva verket icke synnerligt
angenäm. Därvarande klimat befordrade nämligen febersjukdomar,
och dessa platser användes afsiktligen under den romerska tiden
som deportationsorter för egyptiske ämbetsmän, hvilka gjort sig
skyldige till politiska förbrytelser. Oaserna tjänade också under
vissa tider som tillflykt för förföljde kristne.
Herodots framställning af dessa oaser är emellertid, som vi redan
sett, långt ifrån korrekt. Oaserna äro nämligen ingalunda saltkullar,
utan trågformiga insänkningar i berggrunden, och deras källor
framkvälla ju icke från kullarnas toppar, utan från de sänkan omgifvande
brantare partierna. Däremot har Herodot riktigt uppfattat ett
par af oasernas förnämsta egenskaper, d. v. s. deras läge i saltrika,
sandiga omgifningar och förekomsten af drickbart vatten därstädes.
Ty uppgifterna om vattnets klarhet och friskhet böra uppfattas som
välvilliga öfverdrifter från törstige och tacksamme ökenvandrares
sida. I vanliga fall är nämligen vattnet tämligen salthaltigt.
Egendomligt är det vidare, att Herodot antagit en alldeles
symmetrisk rätlinig anordning af oaserna. Dessa ligga i
verkligheten så kringspridda, att STRABO med användande af en vacker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
