Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Libyen och dess folk enligt Herodot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 H. H. VON SCHWERIN
bild kunde förlikna dem med fläckarna på en panterhud. Saken
förhåller sig väl så, att Herodot af sina egyptiske eller kyrenaiiske
sagesmän hört beskrifvas en med Medelhafvet parallel handelsväg
jämte dess förnämsta hållplatser, mellan hvilka karavanerna
brukade använda en tid af 10 dagsmarscher.
En afståndsberäkning, grundad på »dagsmarscher», kan
naturligtvis aldrig lämna något vidare noggrant resultat. Dock gäller
detta i mindre grad vid en färd genom ett ökenlandskap, som ju
oftast utmärker sig genom terrängens stora enformighet, hvarigenom
den ena dagsresan blir i det närmaste lik den andra. Att
karanerna i regeln tillryggalagt afstånden mellan olika oaser på en tid
af tio dagar bevisar naturligtvis icke, att dessa af naturen
anvisade rastställen legat precis lika långt ifrån hvarandra. Det
förefaller mycket sannolikare, att talet om tio dagar grundade sig på
det faktum, att de resande af bekvämlighetsskäl endast brukade
medföra ett vattenförråd för tio dagar i sänder. (Detta var
säkerligen fallet, när det gällde att besöka den väster om Nildalen med
denna parallela, nordsydliga raden af oaser i den Libyska öknen,
hvilka verkligen ligga på ett ungefärligt afstånd af tio dagar från
hvarandra.) Man var alltså tvungen, att den ena gången färdas
med något större hastighet än den andra, allt efter det olika
afståndet mellan vägstyckets bägge ändpunkter.
Det anförda sträfvandet efter symmetri och regelbundenhet i fråga
om oasernas läge är för öfrigt icke alls någonting för Herodot
egendomligt. Vi veta nämligen, att äfven medeltidens Araber allmänt
ansågo ett afstånd af just tio dagsresor såsom det vanliga mellan
de olika aserna.
Herodot har vidare hört, att saltet fanns i sådan mängd i
oaserna (om dess förekomst i deras omgifning nämner han intet),
att invånarne däraf uppförde sina hus. Af denna omständighet
drager han själf den slutsatsen, att det var otänkbart, att det
regnade i dessa trakter, ty, vore detta fallet, skulle ju husen
nödvändigt smälta. Dessa hans teoretiska farhågor äro fullt
berättigade, ehuru han själf icke kände till, att dylika katastrofer
verkligen inträffat. Nyare resande kunna nämligen omtala, att
de salthaltiga jordklumpar, som ofta användas till
byggnadsmaterial i Murzuk, i Fezzan, verkligen smält, och att husen instörtat
vid här undantagsvis inträffande starka sommarregn. Samma olycka
drabbar äfven andra ökenbor, som till sina boningar använda block
af stensalt.
Herodot hade äfven hört, att oasernas invånare bland annat
sysselsatte sig med odlandet af dadelpalmen, hvars frukter alltid
varit af största betydelse för gamla världens samtliga ökenfolk.
Detta är, som bekant, ännu i dag fallet i de nordafrikanska oaserna,
och de i den kringliggande öknen nomadiserande stammarna pläga
vid tiden för dadelskörden regelbundet infinna sig i oaserna för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
