Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Libyen och dess folk enligt Herodot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 H. H. VON SCHWERIN
helleniske konkurrenter tillfälle att här ingripa, till skada för den
karthagiska handeln.
Man känner icke med någon säkerhet, hvilken samhällsställning
Herodot egentligen innehaft. Hvem vet, huruvida han icke helt
enkelt varit en handelsagent, hvars vidlyftiga resor bekostats af
helleniska firmor. En omständighet, som tyckes tala för denna
uppfattning, är den, att Herodot aldrig inlåter sig på en närmare
beskrifning af ett från Medelhafvet lätt uppnådt lands produkter
eller handelsförhållanden. Han nöjer sig tvärtom med att i
allmänna ordalag beklaga det faktum, att de största dyrbarheterna,
ledsamt nog, samtliga produceras i de mest aflägsna och därför
svårast tillgängliga delarna af vår jord.
Den motsatta meningen, eller att under 5:te seklet före Kr.
ingen förbindelse mellan Sudan och Medelhafvet ägt rum genom Sahara,
har emellertid äfven blifvit förfäktad. Man har därvid hufvudsakligen
stödt sig på den omständigheten, att kamelen vid denna tid ännu icke
var införd till Afrika ifrån sitt hemland i Asien. Utan detta ovärderliga
djur eller »öknens skepp», som det ju blifvit kalladt, menar man, var
det omöjligt att genomkorsa så betydande ökensträckor som Saharas.
Emot denna uppfattning kan anmärkas, att vi icke känna till den
grad af uthållighet, till hvilken Nord-Afrikas infödingar fordom
kunnat uppdrifva de lastdjur, som de då hade till sitt förfogande —
nämligen hästarna. STRABO omtalar sålunda, att Pharusierna, en stam
i Väst-Sudan, korresponderade med invånarne i det nuvarande
Marokko, tvärtigenom öknen. För detta ändamål använde de hästar,
under hvilkas buk de bundit vattenfyllda lädersäckar.
Den nyss anförda omständigheten, att Garamanterna kunde
inlåta sig på färder till det aflägsna Tibesti med fyrspann, vittnar
om hästarnas utmärkta prestationer. Eller bör måhända detta
faktum uppfattas som en antydan om, att Nord-Afrikas ökenområde
för två och och ett halft årtusende sedan i det stora hela icke
var så vattenfattigt och vegetationslöst som nu? Rätt många
omständigheter finnas nämligen, som tyckas tala för en under
historisk tid långsamt försiggående uttorkning af Afrikas utomtropiska
delar såväl i norr som söder, ehuru fackmännen ännu icke lyckats
uppnå full visshet i denna fråga.
De två sista oaserna, som Herodot omtalar, bebos enligt honom
af Ataranter och Atlanter, tvenne namn, som onekligen hafva ett
visst släkttycke, så att man däraf velat draga den slutsatsen, att
det här gäller ett enda folk, men att Herodot af misstag uppfattat
det som två. I fråga om Ataranterna anföres följande
egendomlighet. »De äro de enda namnlösa människor, som vi känna,»
säger Herodot, »tillsammans heta de Ataranter, men de enskilda
personerna bland dem hafva inga namn. Ataranterna förbanna
solen, när hon står lodrätt öfver deras hufvuden, och utslunga
allahanda otidigheter emot henne, emedan hon förbränner dem och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
