Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ktesias' indiska beskrifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 175
utom har det den egenskapen, att den som dricker däraf, mister
förståndet under en hel dag och ofrivilligt pratar om allt, hvad han
förut gjort. Konungen begagnar därför detta vatten för att tvinga
förbrytare till bekännelse.» Ktesias åsyftar väl här ett slags
»bekännelsevin», af hvilket höga vederbörande skickligt visste att
begagna sig.
»Elefanterna äro Indiens starkaste djur; de förmå medelst stötar
af sitt bröst kullstörta fästningsmurar och, såsom Ktesias själf
bevittnat, upprycka de största palmträd. Ett fruktansvärdt djur är
äfven vildåsnan. Den är minst så stor som en häst, har
purpurrödt hufvud, men annars helt hvit kropp, mörkblå ögon och på
pannan ett halfannan aln långt horn, som nederst är alldeles hvitt
och på midten svart, under det att dess öfre, spetsiga ända är af
den vackraste röda färg. De förmögne låta infatta dessa brokiga
horn i guld och använda dem till dryckeskärl. Den, som dricker
af ett dylikt horn, förskonas därefter för en hel del svåra sjukdomar,
sådana som fallandesot, kramp m. m. Vildåsnan är mycket farlig;
med sitt horn, hvilket äger en ovanlig kraft, ristar den med lätthet
upp magen på en häst.»
Detta omtalande af »vildåsnan», eller det allbekanta
fabeldjuret »enhörningen», hvilket för öfrigt ofta finnes afbildadt på
Persepolis’ ruiner tillsammans med gripar och andra fantastiska
djur, är säkerligen grundadt på en missförstådd och utsmyckad
beskrifning af den indiske »noshörningen».
Indiens farligaste djur är dock, säger Ktesias, den s. k.
martichoran. »Detta djur är stort som det största lejon, ludet som en
hund och zinoberrödt till färgen. Dess ansikte påminner vid första
anblicken snarare om en människas än ett djurs. Dess gråblå ögon
likna mycket människans, detsamma göra äfvenledes dess öron,
ehuru de äro större och sträfvare. Fötterna och klorna likna lejonets,
och dess på bägge sidor med piggar försedda svans slutar likt en
skorpions stjärt med en mer än alnslång gadd, hvars styng är
ögonblickligt dödande.
Martichorans stämma liknar skallet af en basun, och dess
snabbhet öfverträffas icke af hjortens. Förföljes djuret, afskjuter det
svansens sidotaggar och når därmed mycket långt. Dessa piggar
äro mera än en fot långa och växa ständigt ut igen, så att odjuret
tyvärr aldrig saknar vapen. Martichoran dödar och uppäter andra
djur, men dess favoritföda utgöres likvisst af människor, och besten
sägs rå på tre stycken dylika åt gången. Däraf har djuret fått sitt
namn, ty martichora betyder på indiska — människodödare.
Inderna jaga emellertid martichoran med tillhjälp af elefanter,
från hvilkas rygg de nedslunga sina spjut mot djuret. De förstå också
att tämja dess ungar; de mörbulta dock försiktigtvis med tillhjälp
af stenar deras ännu släta svansar för att hindra taggarna att
växa ut.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
