Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fälttåget i Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 205
mirs berg som möjligt, dels emedan vattendragen här voro lättare
att öfverskrida, dels af fruktan för de sandiga och ödsliga
landsträckor, som längre ned omgåfvo flodernas lopp.
Under tåget utmed dessa bergstrakter oroades den makedoniska
hären af de »stenkastande aporna», som ifrån sina otillgängliga
höjder nedrullade klippblock på de i dalarna framtågande trupperna.
Makedonerna trodde sig hafva med människor att skaffa och
uppställde sig i slagordning, färdige att rycka till anfall. Infödingarne
meddelade dem emellertid, att de förmente fientlige krigarne endast
voro apor.
Till den femte bifloden, Satletsch, nådde däremot Alexander
aldrig fram, ty under uppehållet vid Hyphasis öfvergick soldaternas
länge närda missnöje till öppet myteri. Alexanders vrede var
gränslös, men trots alla hans föreställningar nekade trupperna nu
bestämdt att fortsätta marschen i östlig riktning. Det gängse ryktet,
att ännu mycket mäktigare folk än de hittills påträffade, bodde på
andra sidan floden, och att deras elefanter voro talrikare, större
och vildare än annanstädes i Indien, hade verkat afskräckande på
soldaterna.
Mot sin vilja tvingades alltså den makedoniske hjälten att
anträda återtåget till de af honom anlagda städerna vid
Hydaspesfloden, innan han ens satt foten på det »egentliga» Indiens jord,
det heliga Gangeslandet, med hvilket den verklige Hinduen
förbinder tanken på allt heligt och stort, och som vid denna tid redan
länge varit sätet för den högt utvecklade brahmanska kulturen.
Flere af Alexanderskribenterna anföra till och med det tal,
hvilket den makedoniske konungen berättas hafva hållit till sina
officerare för att beveka dem till fortsättande af fälttåget österut.
Den vredgade konungens ord skulle hafva varit dessa: Ville
de icke längre följa Alexander, så återstode intet annat för deras
konung än att låta dem återvända hem. För egen del åstundade
han framför allt att fullfölja kampen. Ville de här församlade lära
känna det mål, som han med sitt fortsatta fälttåg afsåg att vinna,
så borde de veta, att konungens afsikt icke blott vore att föra
Makedonerna till den nu icke mera så långt aflägsna Gangesfloden utan
äfven till hafvet därborta i Östern.
Framkommen dit, skulle Alexander visa sina krigare sjövägen
till de Kaspiska och Persiska hafven, till Libyens stränder, ja, till
»Herkules stoder», där solen går ned. Samma gränser, som gudarna
en gång fastställt för den kända världen, just desamma skulle nu
blifva det makedoniska rikets råmärken. Mellan Hyphasis och
hafvet i öster funnes visserligen många folk att underkufva. Mellan
detta och Kaspiska hafvet ströfvade ännu Skythernas oöfvervunna
horder.
Men icke ryggade Alexanders krigare tillbaka för faran? Glömde
de sin ära och sina stora förhoppningar? Hade de, såvida de följde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
