Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fälttåget i Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 213
hafva varit mycket olika. Somliga hafva menat, att Alexander,
hvilken vid denna tid alltmera påverkades af det abnorma
sinnestillstånd, som man kallat storhetsvanvett eller »kejsarvansinne»,
haft för afsikt, att, kosta hvad det ville, utföra någonting aldrig
förut skådadt. Genom ett dylikt exempellöst stordåd skulle han
enligt sin mening lyckas öfverträffa sina föregångare, de
stormäktige asiatiske härskarne, hvilkas rykte flugit kring världen.
Trots sin ofantliga makt hade, berättas det, drottning SEMIRAMIS
och hjältekonungen KYRos ej förmått framtränga på den väg, som
Alexander nu för sig utstakat. De här befintliga fruktansvärda
ökensträckorna hade lagt oöfvervinneliga hinder i vägen för deras
frammarsch. Själf sjunde hade storkonungen kommit till sitt land,
efter att hafva mist hela sin krigshär. Men nu ville han, Alexander,
visa en häpnande värld, att för honom intet företag vore för svårt.
Säkerligen är dock denna rätt allmänt spridda uppfattning
oriktig, och det är mycket sannolikare, att Alexander vid detta
tillfälle uteslutande leddes af politiska och strategiska skäl. Klokheten
fordrade nämligen, att äfven de sydligaste folkstammar som
tillhört det persiska riket, fingo lära känna den västerländske
eröfrarens makt. Alexander ville icke tåla, att herrelösa landsträckor och
icke underkufvade folk skilde Indien från Medelhafvet. Det vore
annars fara värdt, att den nye världshärskaren trots hela sin energi
och sina stora regentegenskaper finge svårt att från sitt residens
i Babylon, jättestaden vid Euphratfloden, fast sammanhålla sitt
ofantliga rikes alla provinser, särskildt dem längst bort i öster.
Vid slutet af augusti 325 bröt Alexander upp från Pattala.
Snart voro Indosdalens västliga gränsberg öfverskridna, och
hären nedsteg på den väster härom belägna slätten, hvars invånare,
tillhörande Arbiternas stam, visade sig hafva flytt till bergen vid
Makedonernas ankomst. Deras västra grannar Oriterna repade dock
snart mod och inläto sig i strid med de öfvermäktige fienderna,
hvilka de tillfogade icke så ringa afbräck med sina förgiftade pilar.
PTOLEMAIOS, den sedermera såsom Egyptens konung så
berömde makedoniske härföraren, hade nära nog släppt till lifvet vid
detta tillfälle. Det farliga sår, som en förgiftad pil tillfogat
honom, botades af Alexander med roten af den i dessa trakter
växande oleanderplantan, hvilken ansågs utgöra ett förträffligt
läkemedel. Den ena efter den andra af infödingarnes befästa byar
stormades emellertid inom kort af Alexanders krigsvana trupper.
Oriterna, som nu tydligt insågo, att ett fortsatt motstånd vore
omöjligt, ödmjukade sig inför segraren. Af deras land bildades en ny
satrapi, hvilken anförtroddes åt en af Alexanders tillförlitligaste
krigsöfverstar.
Dessa Oriter skildras af ögonvittnen sålunda: Genom sitt
långa, hoptofvade hår och skägg, sin mörka hudfärg samt sin starkt
ludna kropp liknade de snarare vilda djur än människor. Med naglarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
