Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nearchos' flottexpedition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 223
fiskar, som af vågorna kastats upp på stranden eller från land
infångats med tillhjälp af mycket långa, af palmbast förfärdigade
släpnät. Deras hyddor voro till stor del uppförda af ben af hvalar,
som vid inträdande ebb blifvit hjälplöst liggande på stranden eller
af bränningarna vräkts upp på land. Refbenen och särskildt de
väldiga käkbenen användes som bjälkar och dörrposter. Barderna
fingo göra tjänst som ett slags spjäljalusier för dörröppningarna.
Resande, som nyligen besökt denna kust, kunna intyga, att här nu
rådande förhållanden i det närmaste öfverensstämma med dem på
Alexanders tid, ehuru mera än 2,000 år sedan dess förflutit. Ett så
starkt inflytande kunna vissa trakters utpräglade naturliga
beskaffenhet stundom utöfva på gestaltningen af de där boende människornas
lefnadsvanor.
Från ett så föga fruktbart område kunde naturligtvis flottans
manskap icke förskaffa sig tillräckliga lifsmedel, och situationen
började därför blifva kritisk.
Det var under denna del af färden som expeditionen lärde
känna den märkvärdiga ön Astola, som den närbelägna kustens
infödingar ansågo vara förtrollad och för hvilken de hyste en
vidskeplig fruktan. Försökte någon landstiga på ön, så var han
ögonblickligen försvunnen, och fartyg, som närmade sig henne, blefvo
strax förvandlade till klippor! Nearchos, som i närheten af Astola
mist ett transportskepp, något som styrkte infödingarna i deras
uppfattning, kringseglade personligen ön och lät sitt eget folk gå i land,
naturligtvis utan minsta vidunderliga påföljd.
Däremot tyder ingenting på, att sjömännen uppmärksammat
de talrika sköldpaddor, som finnas på denna ö. Dessa djur borde
ju annars kunnat utgöra en ytterst välkommen föda för det
hungrande manskapet. För öfrigt lämnar oss hvarken grekiske
eller romerske författare någon antydan om, att sköldpaddskött
under forntiden varit så värderadt, som det verkligen förtjänar.
Det saknar icke sitt intresse, att talet om en förtrollad ö i
just denna del af Indiska oceanen har hållit sig genom hela
Medeltiden (den omtalas i »Sindbads äfventyr» samt i åtskilliga andra
orientaliska reseberättelser) ända till våra dagar.
Emellertid ville en lycklig händelse, att man sammanträffade
med en infödd lots vid namn HYDRAKES, som erbjöd sig att föra
flottan till Karamaniens trygga kust. Tack vare hans ovärderliga
bistånd kunde flottan numera göra större fart än hittills och äfven
segla under nattens svalare timmar. Under det att man oafbrutet
avancerade utmed Gedrosiens enformiga sandkust, började emellertid
sjöfolkets missnöje antaga allt större dimensioner. Flottans
manskap var dock icke på långt när utsatt för samma lidanden som
den Alexander åtföljande härafdelningen. Sålunda var man
förskonad för törstens plågor. Man behöfde endast gå i land för att
finna vatten, om icke på annat sätt, så genom att i strandkanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
