Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romarnes geografiska kunskaper. Ptolemaios
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 H. H. VON SCHWERIN
CORNELIUS TACITUS’ berömda skrift Germania lämnade (slutet
på 1:sta århundradet e. Kr.) många viktiga underrättelser särskildt
om Tysklands folkstammar; själfva landet däremot beskrefs som
i allmänhet uppfylldt af skogar och kärr. Stor-Britanniens
kringsegling och eröfring skildras af Tacitus i arbetet Agricola, så
uppkalladt efter hans svärfader, den berömde härföraren af samma
namn, hvilken under åren 78—85 e. Kr. betydligt utvidgat det
romerska väldet på den stora ön.
Först i samband med Romarne framträdde sålunda Nordväst-
och Central-Europas folk på historiens klart belysta skådebana.
Under 1:sta århundradet af vår tideräkning kunde naturforskaren
PLINIUS DEN ÄLDRE och geografen POMPONIUS MELA ytterligare lämna
sina landsmän åtskilliga, ehuru ännu rätt dunkla, underrättelser om
ustersjöländerna, Skandinavien och den nordliga oceanen.
Sålunda omtalar Mela sydvästra delen af Östersjön under namnet
Sinus Codanus, d. v. s. Codanbukten, i hvilken han anser den
stora ön Codanovia (sannolikt en förvanskning af Scandinavia) vara
belägen. Denna åsikt återfinnes äfven hos Plinius, och säkerligen
åsyftar Tacitus samma område, när han talar om en ö, belägen i
oceanen norr om Germanien och bebodd af Suionerna, d. v. s.
Svenskarne. Tacitus är också den förste, hos hvilken vi träffa
Finnarnes namn. Plinius känner dessutom till Jutska halfön, som han
kallar Chersonnesus Cimbrica, och omtalar den stora ön Nerigon,
d. v. s. Norge.
Efter Augustus’ tid hade för öfrigt Romarnes kännedom om
Germanien till största delen gått förlorad, så att deras kunskap
om detta land numera knappast sträckte sig öfver Elbefloden i
öster. Sålunda omtalas en så betydande flod som Oder eller
Viadrus icke af någon romersk författare före Ptolemaios. Om
Weichsel eller Vistula, som ansågs vara gränsfloden mellan Germanien
och Sarmaternas land, hade man visserligen en dunkel aning, något
som dock säkerligen icke kunde sägas vara resultatet af nyare
direkta forskningar utan snarare härstammade från underrättelserna
om den gamla handelsväg, som förde genom Alperna till trakten
af Salzburg samt vidare öfver Donau vid Linz och därifrån genom
Böhmen och Schlesien till området kring nedre Weichsel.
Att de romerska garnisonerna i Germanien skulle hyst intresse
för geografiska undersökningar, kan man icke begära. De utmed
Rhen uppförda observationsposterna nöjde sig med att drifva en
liflig handel med de infödda stammarna. Hvad däremot de längre
in i landet förlagda trupperna angår, ägnade sig såväl officerare
som soldater med all ifver åt jakten i dessa glest befolkade, på
allt slags villebråd rika trakter. Särskildt använde ej sällan
befälhafvarne, i strid mot det militära reglementet, hela kohorter
romerske soldater för att jaga gantæ, d. v. s. gäss, hvilkas fjädrar
och dun voro högt värderade i det förvekligade Italien. I Romarnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
