Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romarnes geografiska kunskaper. Ptolemaios
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 239
ofullbordad kanal, med hvars tillhjälp Romarne försökt att kringgå
de härvarande för flodtrafiken så hinderliga, men för närvarande
till stor del undanröjda forsarna, kända under namnet »järnporten».
Så snart floden under en sträng vinter tillfrös, bröto emellertid
fienderna genom de romerska vaktposterna och utbredde sig
förhärjande öfver området på flodens högra strand.
Senare kejsare, COMMODUS och MARCUS AURELIUS, utkämpade
våldsamma strider med de i Donaulanden boende Sarmaterna och
Germanerna. Slutet på alla dessa strider var endast det, att en
förskjutning af de olika folkstammarna åvägabragtes, hvilken utgjorde
förspelet till den begynnande »stora folkvandringen», hvars
förhärjande vågor öfversvämmade det Västromerska riket, och genom
hvilken hela Europa i politiskt afseende helt och hållet omgestaltades.
Kejsar Augustus’ samtida och personlige vän, konung JUBA AF
MAURETANIEN, som blifvit uppfostrad i Rom, satt inne med
betydliga geografiska kunskaper, särskildt i fråga om Nordväst-Afrika
och de invid dess atlantiska kust belägna Kanariöarna eller de
»lycksaliga öarna», såsom han, med användande af en gammal
grekisk benämning, kallar dem.
Bland dessa öar anför han Canaria, som säges hafva blifvit
så kalladt i följd af sina jättestora hundar (lat. canis — hund) och
det snöhöljda Nivaria (lat. nix = snö). Man igenkänner lätt på
denna beskrifning öarna Gran Canaria och Tenerife med dess
berömda 3,730 meter höga, ofta snöklädda pik. Den tredje ön,
eller Ombrios, som enligt Juba hade en central insjö, omgifven af
höga berg, motsvarar det vulkaniska Palma med sin väldiga krater.
Föreställningen om »de lycksaliges öar», belägna någonstädes i
den västliga oceanen, hade sedan den aflägsnaste forntid spökat för
Grekernas fantasi. Man tänkte sig dessa öar såsom af naturen
synnerligt gynnade trakter, »där det hvarken snöade, stormade eller
regnade». Vemodig sorg öfver jordisk bristfällighet och obestämd
längtan efter någonting bättre hade bidragit till att gifva styrka åt den
uppfattningen, att de förlofvade landen borde tänkas vara belägna
bortom den fullt kända jordens gränser. De af HOMEROS besjungna
»elyseiska fälten», där de lycksalige hade sitt hemvist efter döden,
föreställde man sig vara belägna på dessa öar långt ute i oceanen.
Dessa Grekernas skäligen sentimentala funderingar antogo dock en
mera reell gestalt för de praktiskt lagde Romarne.
Sålunda är det en känd sak, att den mäktige romerske
statsmannen SULLAS farligaste motståndare i Spanien, den käcke
härföraren SERTORIUS, hvilken omsider blifvit trött på det eviga
krigförandet, på fullt allvar ämnat draga sig tillbaka till »de atlantiska
öarna» för att där, långt borta från allt tyranni, få i lugn och ro
sluta sina lifsdagar. Dessa öar hade blifvit besökta af några djärfve
sjömän, med hvilka Sertorius stax därefter händelsevis sammanträffat.
Öarna sades vara två till antalet och skilda från hvarandra genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
