Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilgrimsfärderna och Brandanuslegenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 277
religiösa var paradt med allt det underbara, som främmande land
tänktes hafva att erbjuda. För medeltidsgeografiens historia har
denna legend i sin dubbla egenskap af pilgrimsfärd och
upptäcktsresa spelat en betydlig roll, och försök hafva ofta blifvit gjorda att
kartografiskt återgifva färdens olika detaljer. Innehållet af denna
»munkodyssé» är i korthet följande.
På Irland lefde i slutet af det 6:te århundradet en viss
BRANDANUS, abbot i klostret Clonfert. En vacker dag erhöll han
under ett samtal med en af sina klosterbröder vid namn BARINTHUS
underrättelse om, att denne nyligen företagit en färd på den
vida oceanen och att han därunder besökt ett fjärran beläget
»förlofvadt land». Detta land kunde enligt Barinthus’ mening icke
hafva varit annat än själfva paradiset, alldenstund de resandes
kläder efter besöket därstädes under 40 dagar bibehållit den
ljufligaste doft.
Vid åhörandet däraf greps Brandanus af en oemotståndlig
längtan att själf lära känna den omtalade härliga platsen.
I sällskap med sjutton munkar gick han ombord på ett fartyg,
flätadt af vidjor, beklädt med garfvade hudar och omsorgsfullt
kalfatradt. (Dylika fartyg användes allmänt af de gamle Kelterna i
England och Frankrike.) Kursen sattes till en början på
»sommarvändpunkten». Snart öfverraskades emellertid de sjöfarande af en
olycksbådande vindstilla. De fleste af dem voro redan nära att
förlora modet, då expeditionens fromme ledare, som var uppfylld
af förtröstan, i stället lät borttaga rodret, så att skeppet helt
och hållet öfverlämnades åt Guds försyn. Efter 40 dagars
kringdrifvande, och då de resandes lifsmedel alldeles tagit slut, fördes
de af vinden till en ö, omgifven af höga bergväggar, öfver hvilka
talrika friska rännilar på afstånd kunde ses flyta ned till hafvet.
Sedan Brandanus och hans följeslagare under tre hela dagar
seglat kring ön, funno de slutligen en lämplig landningsplats. Där
möttes de af en vänlig hund, hvilken visade dem en gångstig, som
förde upp till öns öfre del. De framkommo snart till ett
människotomt palats, där de hungrige sjöfararne funno ett bord, betäckt med
det finaste linneduktyg och rikligen försedt med hvetebröd och fisk,
en anrättning, som de läto sig väl smaka. Efter tre dagars vistelse
på denna egendomliga ö bestego munkarne åter sitt skepp, sedan
de vid affärden af en okänd yngling erhållit reskost, bestående af
en korg bröd och en tunna vatten.
De resande fördes nu af vinden fram öfver olika delar af
oceanen till en annan ö, som i motsats till den föregående var
flack och genomskuren af fiskrika bäckar. Här betade tallösa flockar
hvitglänsande får, till storleken motsvarande vanliga nötkreatur.
Öns ende invånare visade främlingarne den största välvilja.
Sålunda tilläts det dem att åt sig utvälja ett felfritt lam.
Påsken stundade nämligen, och Irländarne beslöto att fira denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
