Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilgrimsfärderna och Brandanuslegenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 279
hvilka fromt instämde i munkarnes lofsånger till Guds ära.
(Verkliga »sjöfågelparadis» finnas annars flerstädes på Nord-Atlantens
öar och kuster.) På denna ö stannade de resande öfver pingsten,
hvarpå de åter gingo till sjöss. Efter tre månaders seglats anlände
de till en ö, bebodd af tolf helige män. Desse mottogo
främlingarne på det hjärtligaste och omtalade för dem, att de utan
att träffa någon människa vistats här hela 80 år i ett kloster, som
de själfve uppfört. Dess kyrka innehöll många underbara ting.
Alla dess kärl voro af kristall, och altarljusen förtärdes aldrig, ehuru
de ofta brunno, sedan de på ett oförklarligt sätt antändts af en
eldpil, som utifrån flög in i helgedomen genom ett af dess fönster.
(Berättelsen om desse öbor leder tanken hän på de »skotske
eremiter», som under nära hundra år (750 —820 f. Kr.) bebott en
aflägsen ögrupp, troligen Färöarna.)
Julhögtiden firade Brandanus på denna plats, hvarefter han
åter afseglade. På detta sätt hade nu ett helt år förflutit.
Under de sex därpå följande åren, ty det var förutbestämdt, att
färden skulle räcka sju år, upplefde de fromme männen
mångfaldiga, hårresande äfventyr. Sålunda anfölls deras skepp bl. a.
af hafsvidunder, »gripfåglar», och illasinnade Cykloper. Vid ett
visst tillfälle hade hafvet liksom varit lefradt af brist på rörelse,
så att deras skepp tvingats att ligga alldeles orörligt. (Berättelsen
om det »stelnade» eller »lefrade» hafvet förekommer i otaliga
medeltidsbeskrifningar.. Under sitt långvariga kringirrande på
hafvet hade de emellertid efter hand lärt känna ett betydligt antal
olika beskaffade öar, somliga höga, andra låga, somliga betäckta
af en rik vegetation, andra åter alldeles kala.
Så anlände de en gång till en ö, uppfylld af träd, hvilkas
grenar bugnade under tyngden af de härligaste röda drufvor. En
annan ö utmärkte sig genom ett högt »eldspyende» berg, hvars
spets räckte öfver skyarna — här, förstod man, var ingången till
helvetet belägen. (En likhet med berättelsen om »Theoderiks
helvete» i närheten af Sicilien!)
Vid ett annat tillfälle träffade Brandanus en eländig gubbe,
stående på en midt ute i hafvet belägen klippa. Oupphörligt
öfverspolades den gamle mannen af vågorna, samtidigt med att hans ansikte
och ögon piskades af en framför honom upphängd fladdrande duk.
Den olycklige meddelade Brandani följeslagare, att han vore »den
vandrande juden», och tillade, att det föreföll honom som en
paradisisk njutning att på detta sätt få tillbringa någon tid på denna
aflägsna, ensamma klippa. »Ty», tillade han, »när jag dväljes i min
pina, glöder jag natt och dag likt en massa smältande bly.»
Efter sju års irrfärder uppnådde de helige sjömännen omsider det i
solljus badande »förlofvade landet», det efterlängtade målet för deras
resa. Strax förut hade skeppet varit omgifvet af en tät dimma,
som de endast med stor svårighet förmått genomtränga. Vid den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
