Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilgrimsfärderna och Brandanuslegenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 281
kunde munken lätt antagas hafva erhållit någon kännedom om de
mycket populära berättelserna om sjömannen SINDBADS resor i den
världsberömda sagosamlingen »Tusen och en natt». Den
lokalpatriotiske irländske pilgrimen öfverflyttade nu flera af de i »Tusen
och en natt» förekommande vidunderliga episoderna på sin
landsman, den berömde Brandanus och hans »paradisfärd», om hvilken
troligen icke särdeles många detaljer hittills förelegat. (Denna
utredning kan visserligen förefalla rätt sinnrik, den verkar dock
ingalunda öfvertygande.)
Brandanuslegenden har säkerligen efter hand erhållit en mängd
tillsatser, innan den för första gången troligen under 11:te
århundradet blef bekant i historien. Dessa tillägg äro hämtade från
åtskilliga källor af såväl muhammedanskt som kristet ursprung och
röra de under, som man förlade till världens yttersta delar såväl
i öster som väster. Bekantast bland dessa äro förutom »Tusen
och en natt» de fantastiska berättelserna om de oceanfärder, hvilka
under medeltiden sades upprepade gånger hafva blifvit företagna
från Europas västligaste länder Spanien och Portugal till okända
öar i den angränsande atlantiska oceanen.
Enligt en mycket populär sägen skulle sålunda vid Arabernas
eröfring af Spanien i början på 700-talet sju biskopar hafva flyktat
därifrån till den atlantiska ön Antiglia eller, som den sedan äfven
kallades »de sju städernas ö», där de grundlagt nybyggen.
Längre fram råkade denna ö helt och hållet i glömska, och
först på HENRIK SJÖFARARENS tid, 700 år därefter, höra vi den
åter omtalas. En portugisisk skeppsförare berättades nämligen
hafva sett en skymt af den mystiska ön. Då emellertid Henrik
enträget uppmanade mannen att ännu en gång företaga samma
färd för att inhämta närmare upplysningar om ön, ansåg denne
det vara rådligast att aldrig mera låta höra af sig.
I en annan hos den arabiske geografen EDRISI förekommande
berättelse omtalas, huruledes åtta vetgirige unge män, kände under
benämningen marghrurim eller »vandrarne», troligen omkring år
1100 e. Kr., från Lissabon företagit en färd till en del öar,
belägna någonstädes i Atlantiska oceanen, och där de fingo upplefva
åtskilliga äfventyr, innan de lyckades återvända hem. De öar, det
här gäller, kunna säkerligen identifieras med någon af de atlantiska
ögrupperna: Azorerna, Madeira eller Kanariöarna. Icke desto
mindre ansågos »vandrarnes» öar stundom vara identiska med PLATOS
ryktbara Atlantis, hvilket dock enligt den vanligaste uppfattningen
blifvit uppslukadt af hafvets vågor för hundratals år sedan (se
härofvan).
Just den omständigheten, att den fullfärdiga
Brandanuslegenden utgör ett uppkok på berättelser, hämtade från de mest skilda
håll, kan tjäna till förklaring på att framställningen, trots sin
utpräglade fantastiska utstyrsel, dock äger en viss, om ock obetydlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
