Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordmännen, deras resor och upptäckter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 H. H. VON SCHWERIN
af Östersjöbäckenets form och utsträckning, men blefvo i verkligheten
aldrig den »västerländska» geografien till någon nytta.
Af allra största geografiska betydelse voro däremot upptäckten
och bebyggandet af Island och Grönland samt Vinlandsfärderna,
ehuru dessa senare snart nog alldeles råkade i glömska.
Irland, detta forntidens fabelland, som länge försummats af
den civiliserade världen, hade, så snart det vunnits för
kristendomen, blifvit ett af den nya lärans starkaste stöd. Dess fromme
predikanter spelade som bekant en högst betydande roll i Europas
omvändelsehistoria, och dess energiske missionärer företogo tidigt
vidsträckta resor i de nordliga hafven. — Ett minne om denna
Irländarnes företagsamhet utgöres af berättelsen om den helige
Brandanus.
Sålunda kunde den irländske munken och geografen DICUIL
lämna den första upplysningen om Islands upptäckande. Han
omtalade nämligen som en fullt känd sak, att irländske (eller
»skotske», som de då kallades), munkar tillbragt ett halft år (troligen
795 e. Kr.) på den stora ön Thule i »nordhafvet». Af beskrifningen
framgår med säkerhet, att med Thule menas Island. Vid sitt
besittningstagande af denna ö funno Nordmännen bevisen på
Irländarnes besök här i form af ruiner, kors och klockor.
Dicuil omtalar äfven, att åtskilliga andra öar funnos i detta haf.
»Skottske eremiter» t. ex. hade under 80 år bebott en grupp af
små öar, skilda från hvarandra genom smala sund och rika på får
och sjöfågel. Oarna hade dock måst öfvergifvas till följd af de
nordiske fribytarne, som vid denna tid börjat hemsöka de
nordvästliga hafven. Man har vanligen ansett ifrågavarande öar vara
identiska med Färöarna, hvilka alltså skulle för första gången
omnämnas här.
Just dessa öar bebyggdes emellertid snart af Nordmännen, och
det var en Färing vid namn NADODD, hvilken omkring 860 e. Kr.
först upptäckte det då folktomma Island, som han kallade Snöland.
Den stora ön kringseglades för första gången af Svensken GARDAR,
och 874 e. Kr. började den från Skandinavien utgående enhetliga
koloniseringen af »Island» (som det numera alltid kallades), hvilken
pågick till omkring år 930 e. Kr.
Ungefär vid denna tid hände det sig, att Isländaren GUNN-
BJÖRN blef väderdrifven till några väster om Island belägna mindre
öar eller skär, bortom hvilka han trodde sig hafva skymtat ett stort
land, till hvilket han dock själf aldrig nådde. Berättelsen om dessa
»Gunnbjörns skär» jämte den dunkla föreställningen om en
västerut belägen större landmassa fortlefde dock i folkmedvetandet på
Island.
p Ett par mansåldrar därefter bodde ERIK ROÖDE, en norsk man
af förnäm släkt, i sydvästra delen af Island, där äfven åtskillige
andre med sitt hemlands förhallanden missnöjde Norrmän nedslagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
