Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mongolernas ankomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 H. H. VON SCHWERIN
Yarmouth bedrifna sillfisket. (Ett motstycke härtill var den
hufvudlösa fruktan för Japaneserna, hvilken i oktober 1904 utvisades
af den beryktade ryska Östersjöeskadern i detta samma farvatten!)
Det djupa intyck, som Mongolernas invasion gjorde på
befolkningen i Väst-Europa, framgår förvisso med all önskvärd tydlighet
af samtida anteckningar. Sålunda skrifves t. ex. 1240 e. Kr.:
»Detta samma år frambröt ett af Satans förhatliga folk, d. v. s.
Tartarernas tallösa här, från sitt af berg omgifna hemland, och,
brytande sig igenom Kaukasos’ fasta klippor, framvällde de likt
djäflar ur tartaren. Svärmande likt gräshoppor öfver jordens yta,
hafva de hemsökt Ost-Europa med förfärliga härjningar, läggande
det öde med eld och blodbad. De hafva jämnat städer med jorden,
nedhuggit skogar, kullvräkt fästningar, ryckt upp vinstockar, förstört
trädgårdar, dödat stadsbor och bönder. De äro omänsklige och
djuriske, snarare vidunder än människor, törstande efter och drickande
blod. De sönderslita och förtära köttet af hundar och människor,
de gå klädda i oxhudar och äro beväpnade med järnplåtar. Till
växten äro de undersätsige och groflemmade, starke, oöfvervinnelige,
outtröttlige...1 Ryggsidan är obeskyddad, under det att deras bröst
är pansarbetäckt. De dricka med begärlighet sina husdjurs oblandade
blod. Alldenstund deras ben äro så korta, stiga de upp med
tillhjälp af tre trappsteg på sina stora, starka hästar, som äta
trädgrenar och i nödfall äfven ved. De hafva inga mänskliga lagar,
känna icke till bekvämligheter och äro vildare än lejon och björnar.
De äro skicklige att simma och styra en båt, så att de med lätthet
kunna öfvergå de stridaste strömmar. De hafva eneggade svärd
och dolkar samt äro beundransvärde bågskyttar. De skona hvarken
ålder, kön eller stånd. De vandra omkring med sina hjordar och
sina hustrur, hvilka äro upplärda att kämpa liksom männen. Somlige
tro, att desse Tartarer, fördömde i åminnelse, höra till »de 10
stammarna», hvilka öfvergifvit Mose lag för att följa den gyllene
kalfven, och som ALEXANDER DEN STORE med tillhjälp af asfalttäckta
klippor innestängt bland Kaspiens skrofliga berg.»
Men äfven Väst-Europas ledande män började nu omsider inse
vidden af den fara, som hotade från Östern. Det mest talande
beviset härför är den skrifvelse, som kejsare FREDRIK II vid denna
kritiska tidpunkt aflät till konung HENRIK 11I af England. Den
innehöll ett manligt upprop till det kristna Europas makthafvande
att låta sina ömkliga inbördes stridigheter fara för att sinsemellan
förenade bjuda Mongolerna spetsen. »Han hänvänder sig till det i
striden oförtrutna Tyskland, till Frankrike och dess käcke stridsmän,
till det stridsdugliga Spanien och till det genom sina krigare och
sina skepp mäktiga England. Han vänder sig till Kreta, till Sicilien,
till det vilda Irland och det frusna Norge.»
Han slutar sin skrifvelse med den förtröstansfulla förhoppningen,
att, tack vare kristenhetens förenade bemödanden, »Tartarerna skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
