Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mongolernas ankomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 343
blifva drifne tillbaka till sitt rätta hemvist — helvetet eller
»tartaren» (de gamle Grekernas underjord): Ad sua tartara Tartari
detrudentur.
Som bekant erhöll denna ordlek snart en allmän spridning, och
benämningen Tartarer har alltsedan bibehållits. Riktigaste formen
är Tatarer, ett namn, som från den lilla tappra Tatastammen, som
ursprungligen utgjorde Mongolinvasionens förtrupp, sedermera
utsträcktes till samtlige Mongoler. Längre fram tillämpades namnet
på alla centralasiatiska stammar utan afseende på deras ursprung,
så att namnet »Tartarer» förlorade hvarje verklig, etnografisk
betydelse.
I en del af Europa var dock misstron mot kejsar Fredrik så
stor, att man icke uppfattade hans bref som ett oegennyttigt
upprop för kristenhetens bästa, utan som ett listigt försök att för egen
del skaffa sig fördelar i den förbittrade strid, han så länge fört
mot påfven. Han hade själf, sade man, uppfunnit den »tartariska
faran». I själfva verket bistod, kortsynt nog, ingen enda
västeuropeisk makt Fredrik II med vare sig manskap eller penningar.
Emellertid hade i slutet af år 1241 stor-khanen OGDAI aflidit.
Alldenstund såväl öfverfältherren BATUS som de öfrige höfdingarnes
närvaro ansågs nödvändig i det mongoliska väldets hufvudstad
Karakorum (vid den lilla Kerulenfloden i Mongoliet S. V. om
Baikalsjön), där kurultai, d. v. s. riksförsamlingen, nu skulle
sammanträda för att anställa nytt val af stor-khan, drogo Mongolerna sig
på våren 1242 tillbaka från sina framskjutna positioner i Ungern,
Böhmen och Polen.
Af landskapen norr om Svarta och Kaspiska hafven, omkring
Aralsjön samt utmed Volga hade bildats mongolriket Kiptschak
eller Gyllene horden, hvars furste uppslog sitt residens i Sarat
vid nedersta Volgas östliga sidoarm i den uralkaspiska steppen
strax öster om flodens skarpa krök.
Det oerhörda mongolriket stod ännu på sin maktutvecklings
högsta ståndpunkt. Till tronarfvinge hade Ogdai utsett sin
minderårige sonson, men hans änka, den kraftfulla TURAKINA, hade emellertid
strax bemäktigat sig regeringen och år 1246 e. Kr. omsider lyckats
få sin egen son KUJUK erkänd af den mongoliska riksförsamlingen
som laglig stor-khan öfver alla Mongoler. Kujuk riktade emellertid
företrädesvis sin blick på det östligasge Asien, där han bl. a.
förde krig mot Korea.
Efter hans 1248 e. Kr. inträffade död blef Tschingis-khans
sonson MANGU utsedd till Mongolernas kejsare, men först sedan de
mongoliske storvasallerna behöft tre års betänketid. Mangu
utvidgade visserligen ännu ytterligare det vidsträckta mongoliska rikets
gränser genom att underkufva Tibet samt störta kalifatet i Bagdad
år 1258 e. Kr. Men han inledde själf sitt rikes upplösning genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
