Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Resan genom den asiatiska kontinenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GEOGRAFISKA UPPTÄCKTERNAS HISTORIA 379
Armenien vid Medelhafvets kust i Skanderun-bukten och alltså i
närheten af de viktiga kilikiska passen, och från hvilken en
viktig handelsväg förde inåt landet. (Af denna stad finnas ännu
vidsträckta ruiner.) Från Layas gick färden i nordlig och
nordostlig riktning genom en del af Mindre Asien, hvilken Polo kallar
Turcomanien, till det egentliga s. k. Stora Armenien. De
muhammedanske Turcomanernas land var berömdt för sina utmärkta hästar
och mulor, säger den resande.
Armenien skildras som ett kallt bergland, kändt för sina
betesmarker och sina talrika hälsokällor. I detta land låg ett väldigt
berg, hvars topp ständigt var betäckt med så stora snömassor,
att ingen förmådde bestiga det. Snösmältningen förorsakade stora
öfversvämningar i landets lägre delar. På bergets spets stod den
berömda Noaks ark, som strandat här.
Berättelserna om, att arken strandat på Ararats bergstoppar,
hafva hållit i sig där i landet, och ännu idag äro de troende
öfvertygade om, att spillror af den världsberömda farkosten äro till
finnandes på det s. k. Stora Ararat. Denna 5,211 m. höga
bergskedja bestegs först 1829 af en tysk resande. Huruvida han fann
några märkvärdiga lämningar, omtalas icke.
Landet, säger Polo, gränsade i söder till konungariket Mosul,
i norr till Georgiernas land. Vid detta rikes gränser fanns en
källa, från hvilken olja utrann så ymnigt, att man därmed kunde
lasta ett hundra fartyg åt gången. Oljan användes icke till föda,
utan till att bränna och till att smörja kamelerna med, när de blifvit
behäftade med skabb, deras speciella sjukdom. — Här föreligger alltså
ett intressant meddelande om naphta- eller petroleumkällorna på
Bakuhalfön i Kaspiska hafvet, hvilken produktion under de sista
årtiondena tagit ett så jättelikt uppsving.
Om landet Georgiania (S. om Kaukasoskedjan) få vi höra
följande. Invånarne vore kristne och bekante för sin stora skönhet.
(Georgierna anses ju ännu utgöra idealtypen för den s. k. kaukasiska
rasen.) De voro skicklige bågskyttar och tappre krigare, hvilkas
svårtillgängliga bergland Tartarerna aldrig förmått underkufva. I
passet, som löper mellan hafvet och Kaukasos’ höga bergmassor,
hade ALEXANDER DEN STORE uppfört ett mycket starkt fäste för att
hindra de vilda folkslagen, Komanerna m. fl., att ifrån de i norr
belägna stepplandskapen rikta ett anfall mot honom och hans rike.
Tartarer funnos ännu icke vid den tiden, anmärker Polo. Denna
fästning benämndes Järnporten och kallas ännu af Turkarne
Demir-Kapi.
Här åsyftas det bekanta Derbend-kustpasset, som alltid haft
en stor strategisk betydelse i följd däraf, att därvarande
fästningsanläggning fullständigt behärskar den mellan Kaukasos och Kaspiska
hafvet belägna enda trafikleden. Talrika voro de berättelser, som
särskildt under medeltiden voro i svang om det afstängda Kaukasos-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
